Simon Henriksson försöker använda sina personliga erfarenheter till att hjälpa andra. "Man blir ganska bra på att läsa av signaler, man känner igen sig själv. Kanske är det inte alltid populärt, men jag väljer att prata om det."
Vi träffas över en lunch. Solen steker. Journalisten Simon Henriksson behöver inte ha tankarna någon annan stans. Skillnaden i livskvalitet är – stor. Han vet hur det är att leva med spelberoende. Och hur det är att leva utan.
– Jag hade en konstant stress. Hur skulle jag få ihop pengar? Till att äta nästa dag? Till att spela? Direkt efter lön kunde det vara slut på kontot, jag hade spelat upp allt, säger han.
Smörgåsbordet dignar för den som vill. Trisslott, lotto, spel på hästar, nätkasino eller poker. Simons grej blev betting i olika lagsporter. Sportintresset en slags inkörsport.
– Hela mitt liv gick ut på att kolla på sport – och betting blev en extra krydda. Det var väl där det föddes.
Han minns sommarkvällen han anade att han var ute på djupt vatten. Han var 15, långt från lagliga 18, satte 3 000 kronor på en okänd tysk i Wimbledon. Sedan rullade det.
– Det var himmel och helvete. Spännande och fullständigt vidrigt. Det enda som existerade där och då var de sista tio minuterna i en basketmatch där man satt en massa pengar på ett visst antal poäng. Det var som jag var gift med spelet.
Simon beskriver en tillvaro han har svårt att ta in nu:
– Spela en stor del av natten, vakna på morgonen, kolla hur det hade gått efter att jag somnat, börja spela igen, jobba, lösa lunchen genom att låna pengar av någon, se till att det fanns lite kvar att spela för, spela mer, lyckas låna mer så jag kunde spela lite till. Så höll jag på, till långt in på småtimmarna.
Simon Henriksson vet hur bra man kan bli på att dölja hur man mår av osunt spelande. Han ger några varningssignaler att vara uppmärksam på: "Någon i kompisgänget börjar säga att hen inte kan hänga med och det blir kontinuerligt, man kanske märker att personen är mer frånvarande, sitter mycket med sin telefon, får ovanliga problem med ekonomin, behöver låna pengar. Kanske verkar personen tröttare än vanligt, eller är allmänt nedstämd, sinnesstämningen går väldigt mycket upp och ner."
Han levde på lån, oftast från ”grundlurade vänner”. Blev duktig på att ljuga, för sig själv och andra. Tjata, ”kan jag få låna några tusen?”
– Smålögner hela tiden, jag blev sjukt bra på att hitta på ursäkter.
Han upprätthöll fasaden. Ingen skulle tro annat än att allt var normalt. Han betalade räkningar, jobbade mycket, spelade fotboll. Levde på marginalen. Grät ibland.
– Jag tog bara ett enda sms-lån, då kände jag mig ovanligt dålig och dum. Jag gick inte ur det här med några jätteskulder. Ett halvår efter spelstoppet hade jag betalat av allt till mina vänner, jag skadade dem inte på det sättet. Många kanske har lån på stora belopp, där hamnade aldrig jag. Det finns de som har det värre, men spelberoende kan vara ett stort problem i livet i många år, även om man sköter sig och betalar hyran och hela den biten.
Vad förlorade du?
– Jag tappade självförtroende och tillit till mig själv. En dag kände jag att det inte gick längre. Åren gick. Det enda jag gjorde var att överleva nästa dag. Det höll inte.
Simon Henriksson, 31, blev spelberoende redan i tonåren. Nu är han fri sedan flera år. "Jag behövde hjälp och tog hjälp. Men man måste vilja, inifrån, annars kvittar det vad folk runt dig säger och gör."
Att han skulle sluta hade han sagt, tusen och en gång, till de få som visste eller anade en del av hur illa det var ställt.
– Jag hade bra människor runt mig, som bad mig att söka hjälp. Och det gjorde jag till slut. Tack vare behandling på kommunens beroendeenhet och möten via Spelberoendes Riksförbund, där jag fick prata med andra i samma situation, kunde jag ta mig ur det. Men det absolut viktigaste är att man kommer till en punkt när man vill själv, innerst inne. Annars hjälper det inte vad andra säger eller gör.
Ungefär 3-4 procent av Sveriges befolkning i åldern 16-84 år har någon grad av spelproblem. Allt fler unga i 16-17-årsåldern spelar om pengar.
– Jag kan inte skylla på samhället eller att det är någon annans fel. Men visst kan man tycka att spelbolagen kunde ta mer ansvar. Istället för att premiera de som spelar mycket med VIP-resor eller bonusar borde man signalera "det ser inte bra ut".
Spelinspektionens tjänst Spelpaus.se, där man kan stänga av sig från alla licensierade svenska spel, kom 2019. Lite för sent för hans del, men något han använder nu, och tycker är bra.
– Jag stänger av mig ett år i taget. Man kan välja en månad, om man vill det. Vet på rak arm 10-15 personer som stängt av sig i omgångar. Just nu är 110 967 personer i Sverige avstängda. Då förstår man vidden av hur sjukt det är.
Visst hägrade Vinsten. Men några större summor rullade inte in.
– Det går inte att vinna över spelbolagen. De limiterar ju de som vinner.
Dagar han spelade mycket kunde han omsätta flera hundra tusen kronor
– Småvinster dit, småförluster hit. Pengar har fått en annan betydelse. Då tyckte jag att 2 000 kronor var ingenting. Nu tycker jag att man ändå får en hel del för 2 000 kronor. Men den riktiga drivkraften är kicken.
Hur får du kickar när du inte spelar?
– I början var det så himla viktigt att hitta något substitut, men det går inte riktigt. Man får se små saker i vardagen. Något jag sätter värde på nu är att jag kan jobba ideellt, i Djursdala SK.
Annars hade du fått hoppa bungyjump?
– Ja, eller knarka, eller dricka, men det vore dumt. Det tar ett tag innan man kommer till insikten att man kanske inte behöver ha de där kickarna hela tiden.
"Det var himmel och helvete. Spännande och fullständigt vidrigt. Det enda som existerade där och då var de sista tio minuterna i en basketmatch där man satt en massa pengar på ett visst antal poäng. Det var som jag var gift med spelet."
Ett år efter spelstoppet skrev han en krönika i Dagens Vimmerby.
– Jag var livrädd när jag tryckte på knappen. Nu skulle alla få veta. Men jag kände att det var så viktigt och inget att skämmas för. Det kan hända vem som helst. Om bara några kände igen sig, insåg att de hade problem och ville ta hjälp var jag nöjd.
Sedan dess har han fortsatt att vara rak och öppen.
– Om jag ser tendenser hos andra kan jag välja att prata med den personen. I lagidrott blir det lätt en osund kultur. Man har en lång bortaresa och flera sitter och spelar kasino, eller bettar. Man triggar varandra och det är ingen som säger ifrån riktigt. Jag tycker jag har blivit ganska bra på att se när någon har problem och det är ju för att man själv varit i precis samma situation.
Hur många gånger sa han att han skulle sluta? Men till slut gick det. "Jag kom till en punkt där jag var så trött på det, det höll bara inte längre."
Vad kan bromsa utvecklingen?
– Prata om det, tidigt. Det finns problem med gratisspel, där du ändå får betala för att köpa till extra grejer och skapar ett belöningssystem som kickar in. Det är barn som spelar. Det vore bra att fokusera ännu mer på det här i skolan. Jag tror det är viktigt att man förstår mekanismerna bakom och varför man tycker det är så himla roligt när det snurrar på kasinohjulet – och vad det gör med en.
Han har kommit en god bit på väg. Det går allt längre mellan ”kanske skulle testa att spela lite?"
– Jag känner mig trygg i att jag inte kommer att hamna där igen. Men man får inte bli för säker, då finns en risk att man börjar släppa på vissa principer.
En princip är nolltolerans. Inget som kräver en insats är ok. Han köper inte en Trisslott.
– Det finns ju en djävul där inne, som vill det. Men ganska snabbt kan jag slå bort tanken. Då kan det vara bra att gå tillbaka till en dagboksanteckning jag skrev en natt när det var som värst. Det inte är värt att sätta ens en hundralapp, jag blir påmind om var det skulle sluta och hur jag skulle må. Suget blir mindre för varje vecka som går. Och det har ju gått ganska många veckor nu.
Snart tvåtusen dagar.
"Jag går in igen, sätter nya spel. Vinner ibland, förlorar mestadels. Förlorar stort plötsligt. Får ny panik och tar en dusch. Promenerar i en kvart. Ska absolut inte sätta in några nya pengar på spelkontot."