För den som gillar att ha något nytt att bita i kan sista veckorna i arbetslivet vara en lektion i tristess. Rensa och sortera. Tömma skrivbord och lådor. Kasta och överlämna.
- Tråkigt. Inte att jag ska sluta, för det är jag inställd på sedan länge och jag känner mig klar och färdig, men det är bara... jättetråkigt. Jag är van vid att fara runt och ha nya grejer på gång, personalärenden, utvecklingsfrågor, skrivelser. Nu sitter jag här och sorterar, säger Margret Halvardson.
Kopplade inte
Hon kom direkt från Bibliotekshögskolan då hon sökte jobbet som barnbibliotekarie i Vimmerby 1979. När hon passerade busstationen utanför dåvarande biblioteket såg hon att det stod "Lönneberga" på en av bussarna.
"Har det här något med Astrid Lindgren att göra?", slog det henne.
- Jag hade inte alls reflekterat över hennes barndom. Och jag tror heller inte att jag på något sätt var unik, som inte kopplade Astrid till Vimmerby på den tiden. Astrid var känd, men inte känd för att komma från Vimmerby. Astrid bodde i Stockholm.
Att hon under anställningsintervjun frågade om Astrid Lindgren hade något med Vimmerby att göra låg henne uppenbarligen inte till last. Hon fick jobbet.
- De trodde väl att jag var bildbar.
Sista dagen efter 36 år på biblioteket
För 36 år sedan kom hon till Vimmerby som ny barnbibliotekarie. I dag gör bibliotekschef Margret Halvardson sin sista arbetsdag. Strax går flyttlasset tillbaka till Uppsala, där hon och mannen ska leva sitt liv som pensionärer.- Det där ordet, jag har alltid tyckt illa om det. Ena stunden är man en vanlig människa med ett jobb, sedan blir man plötsligt en i mängden, en "pensionär".
Så jobbar vi med nyheter