Eller redan på parkeringen faktiskt, när jag lyfter ur min tunga dubbelvagn, fullpackad med massa blöjor, extrakläder och diverse fika. Kanske är det de roliga poliserna och den präktiga tanten som kommer cyklandes i backen. Kanske den ständigt trevliga personalen som alltid ler. Eller kanske gunghästarna med bokstäver på som barnen alltid vill till först, fast deras mamma hellre går upp mot Bråkmakargatan.
Ni gissar rätt, det är Astrid Lindgrens Värld som får mitt hjärta att banka lite extra hårt. För mig betyder denna park så mycket kärlek. (Och nej, detta är ingen reklamtext beställd av sagoparken, bara mina egna, personliga åsikter).
För mig blir luften liksom lättare att andas här och barnskrik och gnäll blir på något konstigt sätt lättare att ta. Men vad är det då som är så magiskt med denna plats? Ska vi hårdra det hela så är det ju faktiskt bara en teaterpark med olika miljöer. Här finns inga karuseller eller moderniteter. Men det är något i luften när man kommer in i parken. Efter nu tre flitigt besökta säsonger för min del har ALV blivit som en självklarhet i mina barns liv. Det är inte ovanligt att det blir en fyra-fem besök i veckan. Ibland åker vi bara ner och kör en ”after-dagis” (alltså åker Saltkråkan och tar en glass innan vi åker hem).
Efter så många besök kan ni ju lätt gissa att denna park innebär så många härliga minnen med barnen. Exempelvis när äldsta sonen för två år sedan kom på att han vågade hoppa från kanten ner i det mjuka höet i Emils lada. Har nog aldrig sett honom så stolt. Eller hur vi skrattat åt Pippis upptåg på teaterscenen. Hur ettåringen stapplade fram på den där gräsplätten utanför Madickens hus. Barnens fascinerade ögon när vi gick in i Ronjas rövarborg första gången. Eller hur vi skrattade och kämpade för att inte bli blöta om fötterna när vi åkte flotte utanför Rasmus lada.
Det är de där minnena som så starkt överglänser de lite mindre roliga stunderna, som ju såklart också finns. Exempelvis när man står själv den hetaste sommardagen någonsin med två arga barn vars sikte är inställt på bråk. Eller när man ska byta en blöja på den lille och inser att man glömt både tvättlappar och rena blöjor hemma. När tvååringen blir livrädd för Emils arga pappa och vi blir tvungna att ta vårt pick och pack och och typ springa ifrån teatern. De förbannade getingarna som alltid tar sig friheten att smaka på våra pannkakor. Eller när det tokregnar och blåser typ orkanvindar och man får gömma sig under Karlsson på takets rutschkana.
Men strunt samma. Luften är ändå lättare att andas här, och barnskrik och gnäll blir ändå lättare att ta.