Sju oändligt långa år för Susanne

Den 26 maj 2002 ringer Susanne Larsson på sin sons mobil. Det är Mors dag och Jimmie ska bjuda henne på paj. Han tycker om att baka och laga mat. Susanne vill inte åka ut till honom innan han vaknar. Hon vet att han varit ute på lördagskvällen. Han hade ringt vid elvatiden, satt på krogen, hade sett studenterna som var på väg till balen och mådde gott. Han kan behöva sova ut.
Men Jimmie vaknar inte. Han ligger död hemma på köksgolvet med en kniv i bröstet.
Signalerna kanske går fram i någon annans ficka. Mobilen har de som lämnat honom i det skicket tagit med sig.
- När Jimmie inte svarade fick jag en konstig olustkänsla i kroppen. Han brukade alltid höra av sig och jag kände att något var fel.
Susannes man Pelle såg på text-tv att en man i norra Kalmar län hittats mördad. Olusten växte.

Liljekonvaljer
Så kom beskedet, från Jimmies sambo Marina, som jobbat natt och sovit över på sin arbetsplats. Marina hade fått veta. Hon som Jimmie skickat ett sista sms med orden "I love you" till, innan han gick och la sig.
- Jag ringde till Marina, hon hade precis fått veta och var ju chockad. Hon frågade om jag var ensam hemma och då skrek jag till henne "det är väl inte Jimmie?"
"Jo", svarade Marina, "det är Jimmie som är mördad".
Susanne vet bara att hon gick ut, såg Pelle klippa gräset, släppte telefonen på gräsmattan, och vrålade rakt ut.
Bekräftelsen från polisen dröjde - hon fick inte veta vad som hänt förrän hon satt på sjukhuset, som i ett vakuum. Hon minns en lugnande tablett. En präst. Någon som kom med mat.
- Vi åkte hem framåt kvällen och då var min mamma och syster hemma. De hade plockat en jättebukett liljekonvaljer och jag kände doften, så stark och god.
Mors dag och liljekonvaljdoft; sedan dess är det något hon för alltid kommer att förknippa med där dagen.