Flera målningar i rummet där vi sitter är sprillans nya, några helt klara, andra på väg mot fullbordan. Här finns också ett bordsstaffli, en handfull penslar, helt eller delvis urkramade färgtuber... ja, här syns att hon varit flitig när hon orkat. Motiven är i huvudsak hämtade från naturen, mycket blommor (flera tavlor i stort format), blommande kvistar, fåglar men också ansikten.
Ögonen glittrar alldeles särskilt när hon berättar om "måleriet", om glädjen i att kunna skapa och för en stund glömma bort sin sjukdom.
- Här kan jag göra precis som jag vill, här finns inga krav, inga tider att passa. Jag kan ta allt i min egen takt. Tar det tre dagar eller tre veckor att bli klar med en tavla... vad spelar det för roll?

Återhämtar sigHon medger, utan omsvep, att det känns konstigt och ovant att inte kunna ge järnet. Att en eller ett par kilometers promenad kan upplevas lika långt och tungt som en mil eller två. En promenad till Ljunghäll tur och retur är ungefär det hon, tillsammans med maken Kjell, än så länge vågar sig på. Återhämtningen går långsamt, men allt får ta sin tid.
Fysisk träning - i alla dess former- har ända sedan hon var liten, varit en naturlig del av hennes vardag. Hon har sprungit, åkt skidor, cyklat, spelat fotboll, simmat och "gymmat". Hon har varit stark och uthållig och egentligen inte "bangat" för något, när det gällt ansträngningar. Det har varit klassiker hit och långlopp dit, inte sällan i sällskap med syster Anette. Hon har helt enkelt varit styrkan och friskheten personifierad!

Blev en stor chock
Därför kom beskedet på våren 2012 att hon drabbats av myelom, en kronisk cancersjukdom som angriper benmärgen, som en total chock. För henne, familjen och vännerna. Allt kändes med ens nattsvart, som om någon dragit undan mattan under hennes fötter.
- Visst hade jag märkt att jag tappat lite ork och att både jobb och träning en tid känts tyngre. Men trodde förstås inte att det var något allvarligt. Det går ju inte att hålla samma fart jämnt. Dessutom är man ju inte längre tjugofem, säger Kinna, när vi tar en kopp kaffe i hemmet på Barrstigen.
Hon berättar rakt och öppet om sjukdomen, behandlingen och hur livet förändrats.
- Det finns inget att hymla om, säger hon, nu är det som det är och det är bara att försöka tackla den situationen på bästa sätt. Genom att vara öppen slipper jag också alla spekulationer om än det ena, än det andra. Nu är det myelom, punkt slut.

Fruktansvärd värk
Kinna har i många år arbetat på äldreboendet Vidala, där hon trivts utmärkt.
- En dag kände jag plötsligt att något hände i kroppen. Jag kan inte riktigt sätta fingret på hur det kändes, bara att något hände. Jag fick också fruktansvärt ont i nacken och axlarna. En av mina arbetskamrater trodde att jag kanske hade sträckt mig och försökte massera, men det hjälpte inte.
- Värken fanns kvar och dagen därpå sökte jag läkare på hälsocentralen i Vimmerby, där jag fick penicillin. Läkaren trodde jag hade lunginflammation. Lite hjälpte det, men så snart kuren var slut, återkom värken med full styrka. Det blev ytterligare ett par antibiotikakurer men med samma klena resultat.

Proppar i lungorna
Nästa anhalt blev Västerviks sjukhus och här började saker och ting att klarna. Dels upptäckte man att Kinna hade proppar i båda lungorna, dels att något hänt med hjärtat. Det såg ut som om hon hade haft hjärtinfarkt. Dessutom var njurarna hårt ansträngda.
- Efter många undersökningar och otaliga prover kom till slut beskedet: "Du har myelom"! Något jag inte hade en aning om vad det var. Hade inte ens hört ordet. Än mindre träffat någon med den sjukdomen.
- Jag var ensam när jag fick beskedet om att det var en typ av cancer som angrep benmärgen. Det kändes helt overkligt och chockerande, som om ett stort, svart hål öppnat sig. Det kunde ju inte gälla mig...
- Ordet cancer är ju otroligt negativt laddat, ofta bara förknippat med smärta, sjukdom och död.