Lärarna i Djursdala tror att undervisningen i åk 4 är för abstrakt men i själva verket är nivån på undervisningen snarare för låg. De jobbar med hur en båt kan flyta på vattnet och Hampus vill veta mer på molekylnivå – vad som sker i både luften och vattnet när en båt flyter.
"Det var så enkelt att han bara satt och stirrade ut genom fönstret", säger pappa Magnus Ejeblad.
När Hampus Ejeblad börjar på Djursdala skola har pedagogerna svårt att tro på det föräldrarna berättar.
– De ser att han kan mycket mer än sina jämnåriga och man gör tidigt en kunskapskartläggning i svenska och matte där han har en läsförståelse som motsvarar årskurs 6 och matematiska kunskaper för åk 4 till 5, berättar mamma Elisabeth Ejeblad.
Skolan hakar upp sig på kunskapsluckor men låter ändå Hampus delvis accelerera i åk 1 och han får läsa NO och engelska med åk 4. Men det blir snabbt problematiskt då pedagogerna inte lyckas greppa hur Hampus fungerar.
– Han fick ingen hjälp att förflytta sig mellan klasserna eller förvara sina böcker. Han var fortfarande så liten och han blev väldigt otrygg, säger Elisabeth.
Otryggheten visar sig genom att Hampus blir ledsen och upprörd i skolan och hemma börjar han skada sig själv. Han tar stryptag, försöker få tag på knivar och vägrar lämnas ensam i ett rum hemma i huset.
– Lärarna missförstod hans agerande och blev istället arga på oss. De tog det som att han inte klarade av att läsa på den nivån, att det var för abstrakt för honom. "Låt honom vara barn och leka", sa pedagogerna då, berättar pappa Magnus Ejeblad.
Hampus självskadebeteende eskalerar och tillslut slår Hampus sig själv både hemma och i skolan, han tar stryptag och sliter sitt eget hår.
– Vi visste inte vad vi skulle göra tillslut. Han mådde så dåligt, stängde in sig alltmer i sig själv och blev mer självskadande. Skolan pratade om utredning men den blev aldrig av, säger Elisabeth.
Tillslut bestämmer sig familjen för att åka iväg i två månader till Australien i årsskiftet 2017-2018.
– Vi ville ge Hampus en andningspaus mellan terminerna i ettan och vi visste inte vad vi skulle göra för vår son – som ville hoppa framför bilar och inte leva mer, berättar Elisabeth.
– Vi började också tro att det faktiskt var oss det var fel på, som skolan sa. Att det var saker vi gjorde som fick Hampus att må såhär så resan blev också vårt sätt att få distans till det hela, berättar Magnus.
Under resan till Australien får Hampus i uppgift att föra en dagbok om sina upplevelser, han är då 7 år. Han kämpar med boken och får även hjälp av föräldrarna när motoriken inte är lika snabb som hans tankar. "Läraren läste den inte ens, hon sa att det var vi som hade skrivit den. Där hade han kämpat och skrivit – när han kunde ha badat i vattenfall– och så läste hon inte ens, säger Elisabeth och tårarna rinner vid minnet av sonens besvikelse.
Efter resan låter skolan tillslut Hampus göra tester med en psykolog. De vill egentligen utreda möjlig autism eller ADHD men under begåvningstestet slår psykologen fast att Hampus begåvning är åt det extrema hållet.
– Han har en begåvning åt det extrema hållet på allt förutom arbetsminnet, berättar Magnus.
Psykologen förstår både sonen och föräldrarna men berättar också att han inte sett många liknande fall. Han rekommenderar därför man till pedagogerna fokuserar på att lyfta Hampus mentala ålder i stället för IQ. Han tror det blir lättare för dem att ta till sig att han bör ses som 14-18 år istället för 7.
– Men pedagogerna förstod inte, berättar Elisabeth och Magnus skakar på huvudet åt minnet.
I slutet av våren 2018 skriver familjen ett mejl till skolan vilket resulterar i att pappa Magnus hamnar ensam på ett möte med 10 representanter från skolan – frun Elisabeth är på kurs och är med via Skype.
– Det kändes som de skulle skrämma oss till tystnad, säger Magnus.
Även psykologen deltar i mötet och nu upplever familjen att han plötsligt har svängt i sin syn på Hampus och istället börjat lägga fokus på autistiska drag han menar ska ha framkommit under WISC-testet.
– Då kom det som ett brev på posten om autism och det kändes som han helt vänt kappan efter uppdragsgivaren, säger Elisabeth.
– Vi var plötsligt roten till allt ont. De sa också åt oss att vi inte fick prata illa om skolan och att vi skulle ha fullt förtroende för skolan. Men inget de gjort fram tills dess visade på det, berättar Magnus.
"Han har alltid varit väldigt pigg och alert. Han kunde väldigt tidigt skämta med oss och få oss att skratta", berättar pappa Magnus.
När han är tre år vill han börja läsa själv och lär sig snabbt alfabetet och kan börja sätta ihop ord. "Men han kunde räkna innan dess och hjälpte mig räkna ut procent på kläder som var på rea", berättar mamma Elisabeth.
Familjen har även möten med verksamhetschefen för grundskolan Pia Ehrnlund Bengtsson och dåvarande barn- och utbildningschefen Birgitta Sahlin. Under ett av dem deltar även Sten Collander från Mensas Gifted Children Program för att informera skolan om hur de kan agera och arbeta för att hjälpa Hampus och andra särskilt begåvade barn.
– De menade på att kunskapen inte fanns just nu men att de tagit till sig av det Sten sagt, men tyvärr kommer inte Hampus få skörda frukten av den omfattande kompetensutveckling som skolan behövde genomgå. Men han kunde få en assistent och anpassningar utifrån autism, som han inte ens har, berättar Magnus.
– De sa också att Djursdala är en sån liten skola så där kommer de inte kunna reda ut ett sånt här barn, fortsätter Elisabeth.
Tillslut känner familjen att Hampus inte klarar mer. Måendet hänger på en skör tråd och de väljer därför att lämna Djursdala efter åk 1.
– Det var oerhört tufft. Hampus ville inte släppa huset utan det tog nog ett år innan han kände att han ville vara mer i Linköping, berättar Magnus.
– Det var mycket vi fick lämna på grund av en skola som inte fungerade. Trots detta är det verkligen det bästa beslutet vi tagit för vår sons mående och möjligheter har förbättrats i mångfald, säger Elisabeth.
"Vi kände att det gick inte att vara kvar i Vimmerby, det tog för lång tid och han mådde allt sämre. Det var sån skillnad på den nya skolan. Rektorn ställde alla de rätta frågorna och hade själv erfarenhet av särbegåvning både som pedagog och rektor. Vi hade väldigt tät uppföljning i början då vi var väldigt oroade men då sa rektorn att det inte var konstigt för vi var ju också skolskadade. Det kändes skönt", säger pappa Magnus.
Verksamhetschef för grundskolan Pia Ehrnlund Bengtsson bemöter en del av den kritik som framförts.
Hampus ska hoppa mellan klasser och ta ett stort eget ansvar, varför gör kommunen såhär?
– Det här ett område där jag varken kan eller får diskutera det enskilda elevärendet.
Ni säger att Djursdala inte kommer kunna möta Hampus, vad menar du med det?
– Bara för att det är en mindre skola med B-form är det inte alltid lättare även om man med utomstående ögon ser organisatoriska förutsättningar. Ambitionen och tanken är att vi vill jobba upp kunskap om detta och vi ska ha kompetensen på alla skolor.
Hampus utvecklar ett självskadebeteende på grund av skolsituationen, hur ser du på det?
– Det här är absolut en sån fråga jag varken kan eller får uttala mig om.
Varför skrivs inga incidentrapporter som vårdnadshavare får ta del utav?
– För mig är incidentrapport när det sker kränkningar. Vi har en långtgående skyldighet att dokumentera. Rutinen vi har är man skriver incidentrapporter på enheten och sedan skickas de till huvudman.
Är inte det här en form av att kränka sig själv då?
– Jo.
Hur ser du på att familjer känner sig tvungna att lämna kommunen på grund av skolsituationen?
– Generellt är det självklart olyckligt om man känner att man måste lämna kommunen. Sen kan jag inte svara på vad man som familj väger in i sitt beslut, säger Ehrnlund Bengtsson.