"Snart blir det förvaring"

Helene Agebjörn ska lämna Daniel på dagis om några timmar. En procedur som hon varit med tusen och åter tusen gånger.
Hon har fem barn mellan 2 och 25 år.
Under merparten av de dryga två decennierna har hon anlitat kommunens barnomsorg och som en röd tråd genom alla de där åren löper det välbekanta ordet "sparbeting".
- Det har alltid varit något som det måste dras in på. Jag kan då inte minnas att det funnits år då ekonomin varit i balans eller att man rentav fått höra att det faktiskt finns lite pengar över, så det kan satsas lite extra på barnen.
Hon säger att hon inte känner att det går framåt. Tvärtom.
- Det går bakåt. Grupperna blir större och nu ska det sparas igen. Men det måste finnas en gräns och den är nådd nu.

Måste skrika
Olusten kulminerade härom morgonen när hon skulle lämna Daniel. Två förskollärare med händerna fulla. En upptagen i telefon. Den andra upptagen med att trösta ledsna barn.
- Personalen har ju bara två händer. Jag räknade och fick det till tolv 1-3-åringar. Det ska inte vara så att små barn ska behöva skrika eller bli ledsna för att bli sedda.
Efteråt blev hon så arg att hon både ringde verksamhetschefen och skrev insändare.
- Vi föräldrar måste säga ifrån. Det är verkligen inte personalens fel - och det har jag varit noga med att tala om för dem. Tvärtom är de underbara och gör ett fantastiskt jobb utifrån de förutsättningar de har. Själv skulle jag inte klara det och jag tror, som det ofta brukar sägas, att tjänstemän och politiker skulle må bra av att få göra några arbetspass i den verklighet de fattar beslut om.