Snilleblixten som blev ALV

Kopplingen mellan Astrids ryggvärk och det som idag är Astrid Lindgrens Värld i Vimmerby har samma slumpens skimmer som tillkomsten av Pippi Långstrump.
Om inte Astrid Lindgrens dotter Karin tjatat till sig berättelser om en hittepåtös vid namn Pippi Långtrump och om Astrid Lindgren inte fått gott om tid att skriva ner det hela när hon gjort illa sig i foten, ja, vem vet hur det hade blivit då med Pippi.
Om inte Gunhild Ericsson på Näs gått till naprapaten Rein Soowik med sin värkande nacke och sedan tipsat sin svägerska Astrid Lindgren att göra detsamma med sin onda rygg, ja, vem vet hur det då hade blivit med Astrid Lindgrens Värld.

"Dåligt"
Det började sent 1970-tal. Astrid Lindgren är världsberömd författare. Men i Vimmerby finns ingen Astridturism att tala om. "Möjligheterna utnyttjas dåligt att tjäna på turismen i Vimmerby" skriver turistvetare.
- Många barnfamiljer som kom hit blev besvikna över att det inte fanns något att se. Och Gunhild, som i perioder hjälpte Astrid att läsa alla brev hon fick, såg att många önskade sig ett Katthult eller Bullerbyn att åka till. Och var skulle väl det ligga om inte i Vimmerby, säger Rein Soowik.
Det var rentav Gunhild Ericsson, som alltså var gift med Astrids äldre bror Gunnar, som bad Rein Soowik att "hitta på nåt".
Och det gjorde han.

MotståndEtt Katthult i miniatyr, kom han på. Som en lekstuga, där barnen kunde ha roligt. När Astrid hamnade på hans massagebänk, där hon skulle bli en regelbundet återkommande klient under tio års tid, passade han på att presentera sitt påhitt.
Om hon var med på noterna? Nja. Sådär.
- Först var hon tveksam. Hon var rädd för att det skulle bli kommersiellt och jippobetonat. Men hon lyssnade och snart kände jag att hon litade på oss till hundra procent.
"Oss" var Rein Soowik och hans familj, där den ljuslockige och då Emilliknande sonen Robert, var stor drivkraft, och familjerna Tommy Isaksson och Per Jalminger.
- Det var skönt att vara tre på den där resan, för mycket jobb blev det, och massor av motstånd.
Om Astrid var lite tveksam var det ingenting mot vad många var i Vimmerby. Vad skulle ett mini-Katthult vara bra för? Det fanns ju redan ett; inspelningsplatsen för Emilfilmerna, Gibberyd i Rumskulla, som efter att filmerna visats lockade 100 000 besökare.
Och den tänkta placeringen, vid Ekkullen, ett stenkast från Näs och Astrids barndomsmarker, var inte heller något som mottogs med klang och jubel.
- Det var ett kompakt motstånd. I Rumskulla var de rädda att ett nytt Katthult skulle bli ett för mycket, i Vimmerby protesterade naturvännerna över att vi skulle förstöra naturen på Ekkullen. Till och med att ville kräva ersättning för förslitningar av marken.
Trion stod på sig och förklarade att de snarare såg sitt Katthult som ett komplement till Gibberyd och försäkrade att miljön vid Ekkullen skulle skyddas. Rein Soowik, som också var kommunpolitiker, motionerade i fullmäktige.
- Kovändningen kom med posten, kan man säga. När Astrid gav oss sin välsignelse i ett brev blev det helt andra tongångar. Med henne i ryggen fanns inte längre några problem.