Den 14 januari firades det jul hemma hos Maggan och Sören Karlsson i Älåkra. I den här familjen är julen inget man viftar bort.
– Julen och traditionerna är jätteviktiga för oss. Det ska vara dopp i grytan fast ingen äter av det. En gång föreslog Maggan att vi skulle åka utomlands, men då undrade en av våra söner om hon inte var riktigt klok, säger Sören Karlsson.
Skälet till det sena – eller dubbla – julfirandet är dubbelbottnat. Traktorolyckan som Sören Karlsson var med om veckan innan jul väcker känslor.
Det finns, som alltid, många ”om”, när olyckan är framme, och på en sekund ger livet en annan riktning.
Om det inte plötsligt blivit plusgrader framåt förmiddagen måndagen före jul hade det inte varit glashalt när Sören kom körande med sin traktor vid Vinketomta.
– Jag hade kört där på morgonen, och då var det inte halt. Nu var det en fläck på kanske tio gånger tio meter med glansis, och traktorn bara kanade.
Traktorn fortsatte rakt in i gödselbrunnen. Och som det small.
– Hade den bara kanat två meter längre fram hade den inte kört in i brunnen, och då hade det här inte hänt. Men nu blev det tvärstopp.
Fort gick det inte, kanske tio kilometer i timmen. Men när huvudet for in i vindrutan, kroppen slungades upp och vreds åt sidan och han kände hur han tappade känseln förstod han direkt.
– Det här går åt helvete, tänkte jag. Jag lyckades få upp vänsterhanden över ratten upp mot tutan, för jag visste att brorsan var i närheten. Men han stod på vedbacken med vedkap och hörselskydd och hörde inte.
En person som kom för att hämta spannmål såg att traktorn inte stod där den skulle.
– Han kom till min hjälp och ringde ambulansen. Sedan gick det snabbt. Men jag minns inte mycket mer än att jag kom in i ambulansen och att de klippte av mig kläderna. Att jag pratade med Maggan i telefon har jag inget minne av.
Men Maggan minns. Hon minns hur en av deras söner ringde när hon var och handlade julmat. ”Pappa är på väg till Västervik”.
– Man reagerar ju så konstigt. Är han på väg till stugan? Det tar ett tag innan man fattar.
Från Västervik fick Sören åka vidare till NIVA på universitetssjukhuset i Linköping. Han hade frakturer på de två översta halskotorna och halskotpelaren. Han låg sövd och andades med hjälp av respirator. I Linköping blev han opererad i två omgångar. På morgonen den 23 december kopplades respiratorn bort och på eftermiddagen skickades han till IVA i Västervik.
– Jag var helt omtöcknad av all medicin och det är klart att tankarna snurrade i huvudet. Skulle jag bli förlamad? Hamna i rullstol? Läkarna ville ju inte säga så mycket.
På julafton orkade han sitta i en rullstol några timmar. Sedan gav han sig den på att komma på benen. Och det har han gjort, med tur, en lyckad operation och med hjälp av träning, gåstol och rullator.
– Alla säger att jag är envis. Men jag har nog nytta av att jag alltid jobbat med kroppen och har hyfsad kondition. Personalen sa att de inte varit med om någon som kommit hem så snabbt som jag, med den skadan jag hade.
Planen var att han skulle klara att gå med rullator, ta på sig en t-shirt själv och gå uppför en trappa en månad efter olyckan.
– Det klarade jag efter nyår.
”Så tacksam”
Efter en permis på prov över trettonhelgen fick Sören komma hem den 10 januari – och fira jul, om än lite sent, med Maggan, barn och barnbarn.
– Man blir så tacksam. Tänk vilken sjukvård vi har. De är inget annat än änglar och är värda guldmedalj allihop. Och familjen, och alla som hört av sig. Det är klart att det värmer.
Nu rullar vardagen på med annan insikt. Att just vardagen är något vi inte alltid värdesätter.
– Jag ska träna och gå till sjukgymnasten för att få upp rörligheten. Det stora målet är att komma till ladugården igen. Jag kan riktigt längta efter att få gå där bland djuren med en dyngskrapa.