För Martin och Sara, som egentligen heter något annat, rullar det nya vardagslivet på. Det numer transparenta, ärliga. Vardagen som nu handlar om gruppmöten för spelberoende i Kalmar varannan vecka och behandling hos kommunens beroendeenhet. Det har tagit många år att komma till insikt.
– Att jag har haft problem, ett ekonomiskt problem, har jag ju förstått länge. Men jag har alltid sett spelandet som en lösning. Har det gått dåligt måste jag bara hitta en annan strategi, läsa på bättre, spela bättre. Att det handlat om så mycket mer har tagit längre tid att förstå, säger Martin.
Han och Sara väljer anonymitet för barnen. Men skammen, som varit Martins följeslagare så länge, har ändrat karaktär.
– Jag skäms inte över att jag är spelberoende, men jag skäms över mitt beteende. Över lögnerna och vilka konsekvenser mitt spelande fått.
När bubblan sprack i november 2018 hade Martin skulder på 820 000 kronor. Hur kunde det gå så långt?
Kanske började allt med kicken, spänningen. Sportbetting på gymnasiet, insatserna som ökade när han tjänade egna pengar.
– Jag föreställde mig att jag skulle kunna leva gott på spel, utan att behöva anstränga mig.
Spel i butik blev spel på nätet. Öppet spelande – om än med förtegenhet om omfattningen – blev Den Stora Hemligheten, som skulle skyddas till varje pris.
När det uppdagades att han lånat totalt 50 000 kronor från kontot som skulle användas för renovering av huset fick Sara en chock.
– Vi gick till psykolog och jag minns hur Martin sa ”jag missbrukar spel, men jag är inte beroende”.
Snabblånen han tagit i desperation för att städa upp sina skulder betalades av, men han missade ett. Och det triggade igång spelandet, ett drygt halvår efter att han lovat Sara att sluta. Insynen hon hade i deras ekonomi miste kraft när han gick till en annan bank och öppnade ett hemligt konto för spel och fortsatte finansiera skulder med snabba cash från nätbanker.
– I princip har jag levt dubbelliv mellan 2011 och 2018. Skulderna har varit mina, men det har varit en otrolig stress att hålla det hemligt. Jag höll allt för mig själv, blev nervös om Sara kom hem tidigare från jobbet, för jag var ju tvungen att vakta brevlådan och gömma räkningar.
Han säger att det krävs energi att upprätthålla fasaden. Att sitta i soffan på kvällarna och låtsas att allt är som vanligt fast man vet att man precis förlorat 10 000 kronor.
– Jag inser att jag mått dåligt av det här psykiskt i många år, det sista året även fysiskt. Jag blev trött, matt, yr, hade ångest på morgnarna när jag vaknade till verkligheten som var som en käftsmäll. Det har funnits tillfällen när jag velat ta livet av mig, hade jag inte haft familj vete fasen om jag levt idag.
Sista halvåret accelererade det. På något år hade skulderna dragit iväg från kanske 400 000 till så mycket mer. De skulle investera i fonder och plötsligt fanns det inte pengar. Sara blev misstänksam, men Martin kom med nya bortförklaringar.
– Det är som att hjärnan är programmerad i ett allt mer intränat beteende, man ljuger för att inte behöva fronta det som är obehagligt.
En kväll hos Saras föräldrar sprack bubblan. Svärfar visade tidningen Justitia. Hans namn, hans personnummer, skulder till kronofogden.
– Där och då var jag övertygad om att allt var slut, Sara skulle lämna mig. Samtidigt som det var fruktansvärt kände jag mig lättad. Jag behövde inte ljuga mer.
Martin blev tvungen att berätta att han fortsatt spela, att han tagit alla dessa lån, att han inte visste hur mycket skulder han hade. ”Men minst en halv miljon.”
– Han hade lika gärna kunnat sagt att han var utomjording. Jag blev så vansinnigt arg, chockad och besviken, säger Sara.
Mitt i kaoset visade båda handlingskraft. Sara tog kontakt med Spelberoendes Riksförbund och båda deltar i möten i Kalmar och Martin kontaktade kommunens beroendeenhet och fick snabb hjälp.
– Är det något jag verkligen vill berätta är det dels att det här är ett stort samhällsproblem, dels att det finns stöd att få. I Vimmerby är det jättebra, tyvärr vet vi att det finns kommuner där man kan få vänta månader, här gick det på några dagar.
Han säger att skillnaden den här gången är att han slutat spela för att han själv vill, inte för Saras skull. Behandlingen ska ge beredskap att stå emot om spelsuget kommer.
– Än så länge har det inte varit svårt. Jag har haft fullt fokus på att ordna upp ekonomin, att ta hand om familjen och konsekvenserna av hur illa jag gjort Sara, hela hennes värld vändes upp och ner.
Han hoppas vara skuldfri om 5–6 år. Kanske kan han hjälpa andra, framöver.
– Jag vet att jag vill engagera mig, hur vet jag inte än. Först måste jag bli klar med mina egna problem och på något sätt tror jag att jag kommer vara en bättre människa när jag tar mig ur det här. Det är bara synd att det inte hände tidigare.