– Jag har gett upp, säger Gillis Lidström när vi hörs på telefon.
– Pappa har tappat livsgnistan, fyller dottern Lotta Lidström i.
Egentligen skulle Gillis vara på avlastning på Vimarhaga varann vecka men Lotta vågar inte längre ta dit honom eftersom hon anser att han givits lugnande istället för att någon pratat lugnande med honom. Han har även ramlat istället för att få hjälp att gå.
– "Vi kan inte garantera hans säkerhet" säger enhetschefen när jag ifrågasätter. Men det är ett trygghetsboende, han ska vara där för att vara trygg. Det krävs två personal i hemtjänsten för att hjälpa honom förflytta sig men på Vimarhaga förväntas han gå själv. Han är fortfarande blåsvart på rumpan och benet. Hjälpinsatserna måste följa med dit också.
– Visst att han blir förvirrad när han lämnar hemmet och börjar bli dement men han är inte dum i huvudet. Det går att prata med honom, säger Lotta.
Men även i hemmet brister det med både omsorg och hjälpmedel.
– Ordinarie personal är guld värda och de sliter för ingen lön alls men de är sjukskrivna hela tiden, stup i ett. De säger ju inget till mig men jag har ögon att se med och det är en massa bra personal som har slutat, flera stycken. Nu kommer det in unga grabbar som inte kan språket. De är skittrevliga, inget fel på dem så, men de kan inte jobbet – de förstår inte och hemtjänsten är mer än förvaring, säger Lotta Lidström och fortsätter;
– Dessutom sitter pappa själv nere i källaren och blir deprimerad för vi har fått avslag på en trapphiss så han kan inte ta sig upp till oss andra, och han måste vara där nere för det är där de har byggt duschen åt honom – en jättebra dusch men duschstolen går inte in. De har byggt en ramp ut från huset som är under all kritik med en grind som öppnar sig själv när man lägger handen på ledstången, så pappa kan ramla rakt ut. Men nu tror jag att de hört att vi skulle prata med tidningen för helt plötsligt ska de komma och se över alla hjälpmedel.
– Det är väl inga hjälpmedel, de är ju för fan livsfarliga, säger Gillis och brister på rösten – det är tufft nu.
Har man gjort något sedan vi träffade er?
– Det kom en ny enhetschef, han är jättetrevlig. Det känns som att han försöker och har fått igenom en del. Bland annat har de fått fem bilar istället för fyra. Men jag tror det måste högre upp.
Avsaknaden av social kontakt tär på Gillis Lidström och dottern Lotta känner att hon måste stånga sig blodig med kommunen för att ge sin pappa en dräglig tillvaro.
– Det är inte kul att se min pappa såhär. Han är snart 90 år och har jobbat ett helt liv men det finns ingen värdighet i det här. Snart är det jul men då kommer min sambo och min dotters exman att få bära upp honom för där nere kan han inte sitta själv. Jag är själv sjuk men nu har jag dragit in på hemtjänstens tid för jag klarar inte mer av det här.
– Det är ingen som bryr sig om mig. Kunde jag ta mig ut skulle jag gå och aldrig komma tillbaka, säger Gillis.
– Det är skrämmande och jag har sagt det till min dotter att: gammal i den här kommunen tänker jag inte bli. Antingen tar du hand om mig själv eller får du skjuta mig. Det är ett jävla skit att vara gammal här, säger Lotta.
Vimmerby Tidning har sökt de ansvariga på kommunen som lovat att återkomma med svar på kritiken.
