Men 26-åriga Jennie Agebjörn, förhållandevis ny i yrket, vet att det är det här hon vill. Idag tar hon emot sina tvåor i Södra Vi skola.
– Det är fantastiskt stort att få vara med och på många sätt forma barnen. Ansvaret är tungt och jag känner respekt för det, men det är superhäftigt.
Det är några dagar kvar till skolstart när vi ses i lärarrummet på Södra Vi skola. Jennie Agebjörn är peppad.
– Jag längtar verkligen efter mina 16 elever. När jag kom ut som ny lärare fick jag den här ettan och att få följa dem från början är speciellt både för mig, och säkert för dem också på sikt. Jag kommer aldrig att glömma dem, det är då säkert.
Nu har hon fullt upp med grovplanering, schemaläggning, planering av kommande temadagar och iordningställande av klassrummet. Jämfört med den här tiden förra året krävs mindre kraft för relationsskapande.
– Det tar någon termin innan man riktigt känner varandra. En del barn är öppna direkt, med andra får man jobba mer. Barn i den här åldern är raka och omedelbara, säger alltid sanningen. Man kan få höra att man har en ful tröja på sig, eller bli avbruten under en genomgång med information om att någon ska till mormor.
Hon beskriver sin klass som positiv, omhändertagande och livlig på ett bra sätt.
– Samtidigt är det utmanande ibland, förstås.
Hon sökte 3-4 tjänster i hemmakommunen, och kunde ha fått alla.
Bilden av läraryrket är ofta präglad av ”brist på lärare”, ”missnöje med lönen”, ”för mycket tid som går till administration”, ”många hoppar av utbildningen” – en inte helt rättvis bild, tycker Jennie Agebjörn.
– Det är absolut ett tufft och krävande jobb. Men jag tycker det är jättetråkigt att läraryrket blivit något man klankar ner på. När jag berättade att jag skulle utbilda mig till lärare blev motreaktionen från nästan alla ”men ska du verkligen det?” Eller så fick man höra att man var galen. Många säger det utan att ha satt sin fot i ett klassrum sedan de själva gick i skolan.
Själv tycker hon att läraryrket är något av det viktigaste som finns och hon vill vara med och bidra till att yrkets status höjs. Och det har börjat bra. Hennes elever säger att hon är ”den bästa lärare de haft”.
– Då får man ju komma ihåg att de inte har någon att jämföra med, skrattar hon. Jag brinner verkligen för att undervisa och visst känner jag respekt för ansvaret jag har, men jag har otroligt stöd från mina rutinerade kollegor i arbetslaget.
Jennies äldre syskon är lärare, farfar var lärare. Kanske har hon det i blodet, säger hon. Att hon skulle jobba med barn har hon vetat länge. Efter studenten från gymnasiet 2010 gick hon som timvikarie i förskolan och efter det visste hon det än mer.
Hon utbildade sig till grundskollärare för förskoleklass till år tre.
– Jag tycker det är en bra grund att stå på, att komma in i yrket. Jag kan mycket väl tänka mig att utbilda mig till specialpedagog, fördjupa mig i fler ämnen eller bli gymnasielärare i framtiden. Men ska jag undervisa äldre elever vill jag nog ha några fler år på nacken. Jag tror det lätt blir lite för mycket ”kompis” om man kommer ut i en gymnasieklass och bara är några år äldre än eleverna.
Varför tror du att få söker lärarutbildningen – och många hoppar av?
– Att många hoppar av kan jag bekräfta. Vi hade tio avhopp första veckan när jag började. En del kanske blir lite uppskrämda. Men jag tror den negativa bilden som sprids om yrket blir en negativ spiral. Det är slitsamt, i perioder, att jobba som lärare. Vi lägger mycket tid på administration och det finns det som saknas i utbildningen – det är stor skillnad på att läsa om utvecklingssamtal och faktiskt hålla ett. Och vi hade en föreläsning i konflikthantering på fyra år. Lite mer i verktygslådan hade inte skadat. Praktiktiden gav mycket, och jag hade turen att få väldigt bra praktikplatser.
Vad får du ut av jobbet?
– Massor. Jag hoppas kunna vara en förebild för barnen. Man växer själv och får ofta anledning att analysera sina egna starka och svaga sidor. Man måste hela tiden vara socialt engagerad och få relationerna med eleverna, föräldrarna, kollegorna och chefer att fungera. Som ung och ny är man lite nervös i början – samtidigt som jag vill att föräldrarna ska förstå att jag är ny vet jag ju att de har rätt att kräva det bästa för sina barn. Men det har gått väldigt bra. Jag känner att jag fått deras förtroende.
Du ångrar dig inte?
– Nej, ljuspunkterna i det här jobbet uppväger precis allt. Och det är verkligen ett yrke där man kan säga att varje dag är en ny dag.