Intresset för blommor är sedan gammalt, och har kanske gått i arv från trädgårdsintresserade föräldrar. Men det dröjde innan Sussie Danielsson fick tid och utrymme att låta växtbacillen infektera henne totalt.

Nu är hon förlorad bland sina tomater och gurkor. På ett bra sätt. I syrelungan, där hon kan stänga dörren om kvällen är kylig, härskar lugnet. ”Nästan som meditation”, beskriver hon känslan.

– Jag är nästan överraskad själv. När vi skaffade växthuset förra året hade jag tänkt att när jag en gång i framtiden får mera tid ska jag ta det på allvar. Men jag satte igång direkt, och tiden tar jag mig. Ofta hamnar jag här direkt efter jobbet och timmarna bara flyger iväg.

En resa till Toscana med sambon Janne och goda vänner för några år sedan kanske väckte lusten. Medelhavsväxterna ökade pulsen.

– Så himla häftigt med oliver, färska fikon, vinrankor, citroner… jag ville ha det hemma. Och nu har jag det. Jag behöver inte flytta mig en meter, om jag inte vill. Jag kan välja vad jag vill äta, odla det och frysa in det som blir över.

Första året blev ett provår. De 24 kvadratmetrarna inreddes med lite möbler och växter hon ville testa.

– Det är som ett pågående experiment. Jag tar reda på allt jag kan och växterna visar vad de behöver, hela tiden. Jag slutar inte fascineras av att det jag gör påverkar hur plantorna mår och vilken skörd jag får, jag tycker det är galet kul.

Intresset växer även utanför själva växthuset, där Sussie och Janne odlar i pallkragar och flyttat rabattväxter och fixat mysig och ombonad altan.

– Är det något jag vill utveckla är det den matiga biten. Jag tilltalas enormt av tanken på att bli mer självförsörjande, av miljöskäl, bland annat. Det är dumt att hålla på och forsla omkring rotfrukter och grönsaker när vem som helst som har en jordplätt kan odla på sin egen bakgård. Och så är det ju mycket godare, säger hon och lägger fram kylskåpskall gurka som smakar som gurka ska smaka.

Att Janne inte är fullt så intresserad av odlandet är inget problem. Glädjen och nyttan är delad.

– Ibland brukar vi faktiskt bestämma en tid när vi ska ses, i växthuset. Janne är superduktig på mat och använder kryddor och grönsakerna jag odlar, så äter vi här ute, han njuter av växthuset på sitt sätt. Jag har kanske förändrats även när det gäller umgänget med vänner. Det blir mycket ”nähä, jag måste hem och vattna, vi ses!” Och jag tycker inte att det är så konstigt, jag har ett jobb där jag står inpå folk hela dagarna. Det är ganska skönt att vara ensam här och pyssla med mina "kompisar", säger Sussie med glimten i ögat.

Just vattnandet är en utmaning, med de senaste årens torka och bevattningsförbud.

– Man vill ju inte att det man odlar ska dö, men det gäller att vara lite kreativ. Ett framtidsprojekt blir kanske att ta vara på regnvatten i en nedgrävd tank, det blir otroliga mängder från ett tak.

Återstår att se om det framtidsprojektet blir ett här och nu, det också.