Initiativtagaren Inger Sand, t h, ger tips och råd till deltagaren Siv Pettersson.
Det blåser friskt i Källängsparken när deltagarna i det allra första tantparkourpasset i Vimmerby samlas för att utmana sig själva. Efter en stunds uppvärmning slingrar de sig genom räcken och hoppar från murar som de aldrig gjort annat.
Initiativtagare och ledare är Inger Sand, som blivit inspirerad efter att hon sett klipp med tantparkour på nätet.
– Ensam kanske man inte vågar sig på det här, men i grupp är det lättare. Det finns nog två aspekter, dels kan man vara rädd för vad folk ska tycka, om de ser en klättra över stenar eller balansera på trottoarkanten – om man inte har ett barnbarn med sig som täckmantel – dels kan man behöva lite handfast stöd av en kompis så man inte ramlar.
Men det här är också en övning i att skita vad andra tycker?
– Precis.
Det är bra att träna tantparkour i grupp, då finns det alltid en hjälpande hand.
Tantparkour sprider sig som en löpeld. Det har inte supermycket med vanlig akrobatisk parkour att göra, med ett ”tant” framför blir det snällare, mjukare och mer prestationsfritt.
– Det handlar i grunden om att ta sig över olika hinder och se möjligheterna i omgivningen att öva styrka, smidighet och balans. Att se vad man kan ta sig över – eller under. Allt det där behöver lite träna lite extra på ju äldre vi blir. Om det ligger ett nedfallet träd över motionsslingan kan du ge dig den på att folk hellre tar en lång omväg runt. Men i tantparkour ska man utmana sig själv lite – klättra över istället. Eller rulla, om det är så, säger Inger Sand.
Hopp och skutt! I tantparkour tänjer man på bekvämligheten en smula och utsätter kropp och knopp för nya utmaningar.
Man ska våga lita på att benen klarar av att ta ett skutt, med andra ord?
– Ja, att våga lite mer. Och som bonus kommer ju gemenskapen och skrattet. Jag törs lova att deltagarna här får en kombo av dopamin och endorfiner också, rentav lite d-vitamin även om det är mulet just idag.
Tanken är att tantparkouren ska fortsätta en gång i veckan under våren. Deltagaren Anna-Lena Monell fick mersmak:
– Det är jättekul! Jag har testat lite på egen hand när jag är ute och går i skogen, men har aldrig gjort det i grupp tidigare. Jag såg det här på tv och tänkte att det passar mig. Ser man en bänk eller en gren som hänger ner från ett träd så använder man det, svårare är det inte.
Lekfullheten blommade ut direkt.
Chansen är alltså stor att man i Vimmerby kommer att se fler ”tanter” i olika åldrar skutta över stenar och bäckar framöver.
– Absolut, jag kommer att krypa och skutta istället för att gå runt saker, det har vi ju fått order om. Så får det bli, säger Sylvia Meijer.