På ena armen har han barnen Ebba, Stina, Hilma och Alvar tatuerat. De är viktigast av allt. På den andra står det Djurgården. Det betyder också mycket för Mattias Sandh.

Gullringens GoIF då? Jodå, inte för att klubbnamnet pryder något ställe på hans kropp - men föreningen har såklart en alldeles egen speciell plats i tränarens hjärta.

- Tjena, jag hinner inte riktigt till klockan sex, kan vi ta det något senare?

"Visst, självklart."

Kvart över sex ses vi på ett av stans fik, Mattias kommer med andan i halsgropen. Direkt från jobbet i Oskarshamn. Ingen vila, ingen ro.

Det här med att få ihop livspusslet är inte alltid det allra enklaste. Så är det för många av oss. Samma sak för fotbollsprofilen Mattias Sandh.

Sedan två veckor tillbaka pendlar han mellan hemmet i Gullringen och det nya jobbet i Oskarshamn. Han är fyrabarnspappa och har dem varannan vecka - och så är han starkt engagerad i Gullringens GoIF med allt vad det innebär.

Kaffe för Mattias, choklad för mig.

En bit bort sitter grabbarna i "torsdagsklubben" och diskuterar livets väsentligheter i stort. Vi nöjer oss med fotboll - livets elixir för många.

Knappt två timmar senare lämnar vi fiket. Vi kunde nog suttit och pratat fotboll, ledarskap och idrott i allra största allmänhet till midnatt om det så vore.

Över 20 mål
Mattias är en av de bästa fotbollsspelare som fostrats här i trakten. Vad kanske inte alla vet är att han var ordinarie i klassiska Åtvidabergs FF i två säsonger.

- Två härliga år, säger Mattias och smuttar på sitt kaffe.

Klivet in i elitfotbollen kom ändå sent i hans karriär. Först som 27-åring lämnade han moderklubben Gullringen, för spel i ÅFF i Superettan. "Upptäckt" som forward, värvad som back - hans naturliga position.

- ÅFF och Steve Creutz (tränaren) var tydliga med i vilken roll de ville ha mig - som hårt arbetande ytterback.

Detta trots att Sandh gjort stor succé i Gullringen som anfallare. När klubben tog steget upp i tvåan pangade han in över 20 mål.

Ettårsfall?
Mattias tog plats direkt i startelvan när träningsmatcherna satte igång - men inte i den sista. Då fick han inte spela. ÅFF och Gullringen kom inte överens.

- Där och då var jag bergsäker på att jag skulle bli ettårsfall. Jag var riktigt besviken på Gullringen i det läget. Samtidigt hade Åtvid också en del i att klubbarna inte kom överens.

Ett par dagar innan seriepremiären mot Brage fann de en lösning. Sandh spelade och låg bakom segermålet som hörnläggare.

- Jag fick stort förtroende av tränaren. Första året spelade jag 28 av 30 matcher från start, i en var jag på bänken och i en var jag avstängd. Andra året startade jag samtliga 30 matcher.

Sedan var elitkarriären över.

- Det var svårt att kombinera det med familjesituationen. Jag hade blivit pappa och Åtvid ville skriva treårs-kontrakt med dem som var runt 30 år, annars var det inte aktuellt. Det fungerade inte.

Bra med degradering...
Att vända hem till Gullringen var självskrivet - men det blev något överraskande bara en säsong som spelare. Sedan lockade Djursdala SK.

- Brorsan (Morgan) var tränare där, dessutom hade jag tidigare lovat Sven Karlsson (DSK-ledare) att jag skulle spela för dem någon gång. I fem år var han rödblå, som spelare och tränare.

Nu är han tillbaka i gulsvart. Som tränare och en av de drivande i sportgruppen. Gullringens GoIF är en klubb som berör - på många sätt. Mattias pratar engagerat, han är vältalig och formulerar sig väl. Han får ett leende på läpparna när han beskriver "nya" Gullringens GoIF och allt positivt som hänt den senaste tiden. Men, kanske ni tänker? Vadå positivt... Gullringen åkte för tusan ur division tre efter över 30 år på raken i förbundsserierna division två och tre.

- Det kanske låter lite konstigt, men degraderingen kan ha varit det bästa som hänt oss på länge, säger Mattias klarsynt och tittar upp i taket.

På rätt väg
Sedan kommer det...

- Vi måste inse att vi inte kan leva på gamla meriter. Vi måste försöka hitta tillbaka till grunderna. Till det som gjorde oss framgångsrika.

Det låter som att ni är ganska självkritiska...?
- Jamen, vi måste vara det. Nu tycker jag att vi är på rätt väg, hela föreningen. Vi jobbar på bred front, från styrelsen, sportgruppen och sponsorgruppen till ungdomssektionen. Jag märker en klar skillnad bara mot när jag kom in i sportgruppen för tre år sedan. Då var vi tre, nu är vi åtta.

Förmodligen är det också en av de mest aktiva i regionen.

- Från att serien tar slut till mitten av januari har vi möte en gång i veckan. Och vi försöker vara där mangrant.

Synd om Hasse
Skillnaden är även påtaglig på planen.

Fjolåret får helt enkelt inte upprepas. Förra säsongen var katastrofal, ur ett sportsligt perspektiv alltså.

- Jag tyckte synd om Hasse (Karlsson). Han är världens snällaste. Men vad kunde han göra...? I januari, februari och mars hade vi i snitt sex (!) spelare på träningarna. Det förstår alla att det inte funkar.

Nu har den nya tränartrion: Christian Simonsson, Senad Berisha och Mattias Sandh, andra förutsättningar. Klubben har värvat flera lokala spelare - och träningsnärvaron är också en helt annan.

Återigen. Gullringens GoIF vill hitta tillbaka.

"Laget före jaget"
Och det ställs krav. Nye tränaren Christian Simonsson angav tonen direkt, vilket gladde Mattias Sandh.

- På upptakten betonade Chrille att allt handlar om "laget före jaget". Den som inte förstår det och kan anpassa sig har heller ingen plats i GGoIF.

Tycker du generellt att ungdomar idag har en annan inställning än när exempelvis du kom upp i A-laget?
- Absolut. Men jag tror att det har med samhället i stort att göra. När jag kom upp vågade man knappt säga ett knyst till de ledande spelarna. Idag är det annorlunda. Lite mer "jaget för laget". Och många vet inte vad tålamod är. Att man måste förtjäna en plats och jobba hårt för det.

Nu nöts det mycket press/täckning, tråkträning a la tränarikonen Kenneth Hedström på sin tid. Gnugga, gnugga, gnugga. Tråkigt, men ack så viktigt.

- Jag är övertygad om att det kommer ge resultat.

Krävs hårt arbete
Mattias Sandh lyfter i sammanhanget fram nyförvärvet Dick Johansson.

- Rena drömmen. Han kommer från division sex (FBSK) och bara kör på. Han lyssnar, är intresserad, tar till sig och förstår vad det handlar om.

Hårt jobb och naturligtvis en talang i grunden, tog honom själv till elitfotbollen en gång i tiden. Han hamnade dock inte i Djurgårdens IF, en klubb som han brinner passionerat för, så hårt att det kanske till och med är på gränsen till ohälsosamt.

- Hehe, häromdagen kunde jag knappt sova när DjurgårŽn fick stryk i hockey. När "vi" förlorat känns det som att jag själv varit med.

Att ha Djurgården tatuerat på ena armen är en självklarhet för honom. Nästan lika självklart som att barnen för evigt finns där på hans andra arm: Ebba, Stina, Hilma och Alvar.