En svårt charmig lintott på ett och ett halvt gungar i morfar och mormors trädgård i Vimmerby. Unge herr Björn Ballinger anar inte det exotiska, hur långt hemifrån han är.
Ulf och Maggie Hedqvist är bekanta ansikten, trots de enorma avstånden.
- Vi skypar varje söndag. Och jag försöker åka så ofta det går till Nya Zeeland. Men visst kan man önska att det vore lite enklare ibland, att man vore ett sms, säger Maggie Hedqvist, och ger Björn ny fart.
Gullgossens svenskklingande namn är en markering om rötter. Ulrika Hedqvist Ballinger har, efter vid det här laget ganska många år i Auckland, en stark längtan efter det svenska.
- Det är klart man saknar Sverige. Man längtar efter familjen, vännerna, att bara vara hemma. Jag ville att vår son skulle ha ett svenskt namn och så när han kom så var det en liten Björn.
Grannens citroner
Mycket finns att tråna efter. Den krispigt fräscha luften med svag doft av trä man känner redan när man kliver av planet på Arlanda. Svenskt fika, som inte bara består av en god kopp kaffe utan godsaker därtill. Fler årstider än het och solig sommar och något svalare vinter.
- Jag kan längta efter höstfärger, efter snö. Och Luciamorgon på SVT Play är ett måste. Dessutom är jag stammis hos en skandinavisk butik en finländare öppnat ganska nära oss. Där finns det lingonsylt, knäckebröd, kaviar, smågodis...
Men livet i Auckland, Nya Zeeland, är också gott. Klimatet gör det mesta enkelt.
- Det är härligt. Grannens citroner och avokado hänger över på vår tomt! Vi är mycket mera utomhus och kanske är det därför det sociala umgänget är enklare. Jämför jag tycker jag nog att det är lite mera planering när man ska bjuda hem någon i Sverige. Det ska bokas in i god tid, allt ska vara så fint och helst ska det vara trerätters. I början, när jag flyttat till Nya Zeeland, kändes det konstigt att man kunde ringa varandra klockan fem en lördageftermiddag och säga "ta med något att grilla, så fixar vi en sallad".
Solen och värmen påverkar mer än man kan tro. Hon minns hur hon var när hon var mera "svensk".
- Varje gång solen tittade fram ville man var ute. Var det sol på ena sidan gatan gick man där. Nu tror jag att jag uppfyllt min solkvot...
Valet av boplats har inte varit helt enkelt. När Ulrika Hedqvist studerade vid Linköpings universitet och tillbringade ett som utbytesstudent vid University of Auckland och träffade dataingenjören John Ballinger började en lång och inte helt enkel resa.
- John följde med mig tillbaka till Sverige 2001 och vi bodde nästan tre år i Stockholm. Men det tog ett tag innan han fick jobb, det här var precis under dot.com-krisen.
Paret valde att flytta tillbaka till Auckland, där Ulrika jobbade heltid som gruppträningsinstruktör. Men ville hon stanna på Nya Zeeland resten av livet?
- Jag var inte säker på det och bestämde mig för att åka hem igen julen 2004. John ville vara kvar, men efter två veckor kom han efter.
De hade bestämt sig för varandra. Men kunde inte bestämma var de skulle bo.
- Jag ville bo i Sverige, John Nya Zeeland. Det har definitivt inte varit enkelt, snarare konstanta diskussioner.
Ulrika flyttade till Nya Zeeland
När Vimmerbytjejen Ulrika Hedqvist, 36, flyttade så gjorde hon det ordentligt. Sedan 2005 bor hon bokstavligen på andra sidan jordklotet, i Auckland, Nya Zeeland.- Jag trivs jättebra. Enda felet är att det är så långt hem. En gång om året måste jag till Sverige, annars längtar jag för mycket.
Ulrikas man John Ballinger med sonen Björn. I bakgrunden ett välkänt kännetecken för Auckland, den utdöda vulkanen Rangitoto.
Foto:
Så jobbar vi med nyheter