Att jobba med både munskydd och visir har blivit det "nya normala" för undersköterskan Linda Eklund.
Hon är en rutinerad undersköterska som jobbat på Vimarhaga sedan det öppnades för drygt sex år sedan. Men år 2020 skulle bli ett år som inte liknar något annat. Linda Eklund berättar vad hon tänkte i mars för ett år sedan.
– Man tänkte att det här händer inte oss. Sen var det ju så långt bort då och man tänkte att "vad skönt att vi har klarat oss här i Vimmerby och hit kommer det ju inte". Men ändå så hade man oron att det skulle göra det.
Men pandemin satte också sina klor i Vimmerby. Att bära först visir, och numera både munskydd och visir och skyddsförkläden när hon arbetar nära de boende på avdelningen på Vimarhaga, har blivit det nya normala för Linda.
– Det var jättekonstigt i början och vi trodde att de gamla skulle reagera på det, framförallt trodde vi att de allra sjukaste kanske skulle bli rädda för oss, men det har faktiskt gått jättebra.
Men att jobba med munskydd under visiret är ganska kämpigt.
– Man får lite ont i huvudet och svårt och andas, men det gör man ju för att allt ska fungera. Men visst har det varit tufft.
Vad får du för känslor när du tänker tillbaka på året som gått?
– Det är klart att det har varit jobbigt. Det har varit mycket oro och mycket annorlunda – från att ha haft anhöriga som har kommit och gått som de har velat till att det är helt tyst och tomt på något sätt. Men det har ändå gått bra tycker jag, säger hon.
– Vi som jobbar har försökt så gott vi kan för att göra det bra för våra pensionärer. Vi kan aldrig täcka upp förlusten av en anhörig, men vi har försökt att vara med dem och göra saker.
För att skydda de äldre har personalen på avdelningen där Linda jobbar försökt begränsa antalet vikarier.
– Vi går in extra själva för att täcka upp om någon har blivit sjuk, för att slippa få in så mycket folk på avdelningen. Det verkar ha funkat tycker jag. Vi jobbar redan idag varannan helg så det är inte jätteroligt att gå in och jobba en extrahelg också men vi har gjort det ett tag, bara för våra pensionärers skull, så vi minimerar risken.
"Jag funderade på om jag skulle ta vaccinet för det pratas ju så mycket om det hela tiden. Men sen var det liksom aldrig något val utan det var självklart att ta det – för att vara solidarisk mot andra, för allas skull så vi får någon ände på det här någon gång."
Att ett år med pandemin har passerat är svårt att ta in.
– Det känns overkligt fortfarande tycker jag, men ändå så tycker jag att det har gått bra. Det har varit som en liten skön bubbla att gå till jobbet, det är nästan värre att vara hemma när man inte kan träffa folk som man är van att göra. Men här har det lunkat på liksom, säger Linda Eklund.