– Det är mycket jobbigt. Barnen gråter och pratar inte längre. De är helt apatiska. Vi vet ingenting, vi har blivit som apor i en bur. Men vi måste försöka kämpa för barnen, säger Halil Berisha.
De är övertygade att de blir dödade om de utvisas till Kosovo. Halil Berisha berättar att de gömmer sig för att gränspolisen inte ska hitta dem när Vimmerby Tidning efter flera försök får telefonkontakt med familjen.
Var de befinner sig säger han inte.
– Det är ett litet, litet rum utan möbler: Vi har bara lite saker i kassar och väskor. Vi måste gå i mil för att kunna köpa mat, beskriver han.
Hungerstrejken Halil inledde i maj har avbrutits.
– Det var ingen som brydde sig om det, säger han.
– Barnen vill ha sin frihet och gå i skola, nu känner de sig jagade som kriminella. Vi har ingenstans att ta vägen. Ingen vill utsätta sina barn för det här, säger Shpresa Berisha.
Hur länge kan ni leva på det här sättet?
–Jag vet inte, det går inte att svara på en sån fråga, säger Shpresa Berisha.
Halil Berisha beskriver att de under åren i Sverige anpassat sig, de kan svenska språket, han har ett arbete och kan försörja familjen – om de får ett uppehållstillstånd.
– Ändå säger de bara nej och nej. Varför?
Hoppet står närmast till ett verkställighetshinder som en advokat som arbetar för en människorättsorganisation begärt.
– Vi hoppas få en bra nyhet.