Veckans Signerat: Små skor

De är små. Jag tänker hur liten han var, när han sattes på ett tåg med adresslapp av kartong, i ett snöre runt halsen.

Mamma Liisa, min farmor, stod kvar på perrongen och hon var klok och modig som orkade bestämma sig för det hon trodde var bäst för sin son fast det gjorde ont.

Pappa kom till Forsgrens i Jämserum i Småland. Ett barnlöst par i dryga 50-årsåldern, som gav allt som behövdes och aldrig att pappa sagt något annat än att det var det bästa som kunde bli. Han fick mat och kläder och apelsiner och leksaker och fick hjälpa Sverigemamma att stämpla kuvert på postkontoret, men fast han aldrig behövde vara rädd för bomber längre sprang han och gömde sig när han hörde flygplan. Och ibland måste han ha ropat på "äiti", något annat kan inte ha varit möjligt.

Han var en av många. En av närmare 80 000 i historiens största barnförflyttning undan krig. Han var en av de som stannade i Sverige, han blev en Forsgren istället för en Tynys. Han glömde modersmål, men glömde aldrig att vara tacksam.

Kriget fanns i blodomloppet, även om det sällan pratades om det. Det spelar roll att ens pappa är krigsbarn, att farfar Viljo dog i fortsättningskriget, 26 år gammal - som min son är idag. Det formar en att veta att farmor trodde att hon kunde skjuta upp den oundvikliga vissheten, förlusten som låg i det svartkantade kuvertet på köksbordet, om hon bara inte öppnade det utan gick ut och mjölkade istället. Att hon och pappa fick lämna allt i Karelen. Till och med varandra.

Jag minns barndomssomrar i Finland. Nära, men annorlunda. Vuxna som ville klappa på en och hade gråt i rösten. Farmors kramar och mjuka lukt. Pirogerna med äggsmör. Bastu och insjöbad. Jämnåriga sysslingar. I alla vardagsrum, på paradplats i bokhyllan, svartvita bilder på unga, allvarliga män, som inte fick bli mer än så.

Yrjö, som log från öra till öra på dagarna och gick med långa starka kliv över gårdsplanen, men skrek på nätterna när mardrömmarna tog honom tillbaka till fronten, fast det gått så lång tid.

Det tar tid för krig att gå ur systemet. Generationer innan känslominnen bleknar. Det finska utlöser ett stråk av sorg jag inte riktigt kan förklara.

Hur många krigsflyende, bortsända och rädda barn världen har att ta hand om idag är svårt att ta in. Men bilden på en treåring på en strand har gjort allt smärtsamt tydligt.
Och än en gång så är det något med skorna. Skorna som Alan Kurdi har på sig.

De är så små.