"Vi vill ge våra barn ett vanligt liv"

Barn leker i sandlådan. Ingen ovanlig syn på turistboendet Oxgården. Men det här är inga Pippiturister.

- Pippi? Nej, vi vet inte, säger 30-årige syriern Wael Osman, som med fru och fyra barn - äldsta fem år, yngsta tio månader - fått en fristad i det tillfälliga asylboendet.

- Det vi vet om Sverige är att det är säkert. Att här kan våra barn vara trygga.


Utanför flera av dörrarna på Oxgården står trehjulingar och barnvagnar. I ett fönster står en man och tittar ut och bort. Han säger "hej". Alla vi möter säger "hej".

En ny vardag börjar ta form. Man hittar till affären. Går till apoteket. Sover bättre på natten.

För mindre än en vecka sedan klev Wael Osman, 30 och Fatema Ismael, 28 och deras fyra små barn av bussen från Göteborg, i ett Vimmerby de inte visste något om.

- Vi känner oss redan hemma. Alla är så trevliga och hjälpsamma. Vi har allt vi behöver, värme och mat. Men det viktigaste är att barnen är säkra, allt vi gjort är för barnens skull.

Fått tänder
Att ta beslutet att fly med en femåring, en fyraåring, en tvååring och ett spädbarn är inte okomplicerat.

- Det är katastrof. Flykten har bara varit oro, kyla, hunger, mörker, regn. Barnen har gråtit och undrat när vi är framme. Den lilla flickan blev sjuk. Vi har fått gå långa sträckor och de tre minsta har vi fått bära mycket. Det är svårt, väldigt svårt.
Tio månader gamla Mohammed har ett leende som kan smälta järn. Han drar sina risgrynsstora tänder över bordsskivan. Tänderna fick han under flykten.


Att tänka sig honom och hans syskon i en uppblåsbar gummibåt, där 40 vuxna och tio barn trängs med blöt packning, där vågorna sköljer in och alla vet att kapsejsar man så är det slut, är bortom det begripliga.

- Barnen är så små och hela vägen var det andra som sa till oss "ni ger er ut på en dödsresa med era barn". Men vi såg inget alternativ. Hade vi stannat i Syrien hade vi dött.

Bara familjen
Wael Osman blev klar med sina studier vid lantbruksuniversitetet 2009. Men han fick jobb på fabrik. När fabriken bombades rök också jobbet.

- Vår hemstad Aleppo blev omöjlig att leva i, det var helvetet på jorden. Regimens bombningar, kriget mellan olika rebellgrupper... nattliga flyganfall. Varje morgon var man förvånad att man fortfarande levde. Vi har många vänner som dött, vår granne var så svårt bränd att det tog hans familj en hel dag att identifiera honom.

Wael säger att han aldrig tagit ställning. Om någon undrat om han är för eller emot regimen, eller någon av rebellgrupperna svarar han " jag har bara tagit ställning för min familj".

Läs hela texten i lördagens papperstidning