I köket hemma hos familjen Abenius Àr det som hos de flesta barnfamiljer en vardagseftermiddag. Full rulle och lite sneglande pÄ klockan. Pappa Daniel har precis hÀmtat Ville i skolan. JÀmnÄriga bÀstisen Adam Elebring Àr ocksÄ med. Grabbarna ska fÄ i sig mellanmÄl innan det Àr dags att hÀnga pÄ, nÀr Villes lillasyster ska pÄ simtrÀning.
Ville lÀrde sig simma innan han fyllt fem. Men har nu valt bort det mer aktiva simmandet till förmÄn för hockey.
- Jag trÀnar hockey tvÄ gÄnger i veckan, innebandy tvÄ gÄnger och fotboll en gÄng i veckan. Och sÄ Àr det matcher pÄ helgerna, sÀger han och sveper sista slurken O'boy.
Kan ju rÀcka ocksÄ för en sportkille, med andra ord. Avsaknaden av högerhand bekymrar honom inte.
Men första tanken som dök upp i Daniels huvud, nÀr han i ögonvrÄn sÄg sin nyfödde son pÄ sin frus bröst, var faktiskt hur det skulle gÄ med den dÀr hockeyn...
- Man styr inte sina tankar, och jag minns att det var precis sÄ jag tÀnkte. Det kom som en total överraskning för oss. PÄ ultraljuden hade vi hört det klassiska om fötter och hÀnder och att allt sÄg ut som det skulle.
Diagnosen var dysmeli, ett medfött funktionstillstÄnd med skador pÄ en eller flera extremiteter, alltsÄ armar eller ben. I Sverige föds Ärligen ett sextiotal barn med dysmeli. Graden varierar. En del har bara lÀtta finger- eller tÄskador, medan andra kan sakna hÀnder, armar, fötter och ben.
- Vi hade aldrig hört talas om det. Men sköterskorna fÄngade upp vÄra frÄgor och funderingar pÄ ett fantastiskt sÀtt och redan frÄn start har vi kÀnt oss trygga i att Ville kommer att fixa allt ÀndÄ, och det har han gjort, pÄ sitt vis.
Det visade sig alltsÄ gÄ alldeles utmÀrkt med hockeyn. Och i den aktiva familjen handlar det snarast om den hÄrfina balansen mellan stöttning och lyhördhet som alla förÀldrar mÄste ha i bakhuvudet.
- PÄ det viset Àr det ingen skillnad. Man mÄste alltid vara vaksam. Men han tycker att det Àr kul, hittills har det inte varit nÄgon diskussion. Det finns de som undrar hur lÄngt han kan gÄ med en hand, och det Àr ju nÄgot vi fÄr se. SÄ lÀnge han sjÀlv vill fortsÀtta kommer vi att stötta honom.
Jag undrar om det finns nÄgot han vill göra, som han inte kan.
- Jag kan inte knyta skorna, sÀger Ville, men pappa pÄpekar att det Àr det mÄnga 8-Äringar som inte kan.
Annars Àr Ville den enda i klassen som kan fixa rÄbandsknop och dubbelt halvslag. Kanske Àr det dysmelin som gett honom envishet och lusten att klara saker.
- Eller sĂ„ Ă€r han bara sĂ„n. Grejen Ă€r att det inte mĂ€rks pĂ„ honom. Vi förĂ€ldrar har ju ibland stunder nĂ€r man oroar sig. "Hur ska det gĂ„ i skolan?" "Hur ska det bli nĂ€r han Ă€r tonĂ„ring?" Ăn sĂ„ lĂ€nge har han klarat varje utmaning utan nĂ„gra bekymmer.
Kompisen Adam fÀster ingen större vikt vid att Ville bara har en hand.
- Det mÀrks inte, sÀger han.
För killarna Àr det helt enkelt ingen stor grej. Barn Àr mer direkta, sÀger Daniel.
- Undrar de nÄgot frÄgar de och fÄr de veta sÄ Àr det bra med det.
Ville klarar sig bra utan protes och kan egentligen bara komma pÄ ett tillfÀlle han tycker den Àr riktigt bra att ha.
- NĂ€r jag cyklar.
Nu har han vuxit ur sin gamla och vÀntar pÄ en ny myoelektrisk protes, som styrs av egna muskelsignaler.
- Ăven om han inte behöver protes vill vi att han trĂ€nar pĂ„ att anvĂ€nda den, sĂ„ han i framtiden sjĂ€lv kan göra ett val om han vill vara Ville med protes eller Ville utan protes, sĂ€ger Daniel.
Sedan Ville var liten har det blivit regelbundna resor till dysmelienheten i Ărebro, men nu blir det istĂ€llet VĂ€stervik efter att vĂ„rden flyttas över till hemlandstinget.
- Det blir mycket nÀrmare att Äka till VÀstervik och vi kommer att ha tÀtare kontakt med habiliteringen i Vimmerby, och det blir bra om han kan trÀna specifika saker med sin nya protes dÀr hÀr hemma tröttnar han fortare.
ApropÄ tröttnar sÄ börjar det klia lite i kroppen pÄ grabbarna. "Hinner vi nÄgot mer innan vi ska simma?" undrar Ville.
Jo, en stund framför hockeymÄlet pÄ garageinfarten gÄr det att klÀmma in.
Vill man, sÄ gÄr det.