I köket hemma hos familjen Abenius är det som hos de flesta barnfamiljer en vardagseftermiddag. Full rulle och lite sneglande på klockan. Pappa Daniel har precis hämtat Ville i skolan. Jämnåriga bästisen Adam Elebring är också med. Grabbarna ska få i sig mellanmål innan det är dags att hänga på, när Villes lillasyster ska på simträning.
Ville lärde sig simma innan han fyllt fem. Men har nu valt bort det mer aktiva simmandet till förmån för hockey.
- Jag tränar hockey två gånger i veckan, innebandy två gånger och fotboll en gång i veckan. Och så är det matcher på helgerna, säger han och sveper sista slurken O'boy.
Kan ju räcka också för en sportkille, med andra ord. Avsaknaden av högerhand bekymrar honom inte.
Men första tanken som dök upp i Daniels huvud, när han i ögonvrån såg sin nyfödde son på sin frus bröst, var faktiskt hur det skulle gå med den där hockeyn...
- Man styr inte sina tankar, och jag minns att det var precis så jag tänkte. Det kom som en total överraskning för oss. På ultraljuden hade vi hört det klassiska om fötter och händer och att allt såg ut som det skulle.
Diagnosen var dysmeli, ett medfött funktionstillstånd med skador på en eller flera extremiteter, alltså armar eller ben. I Sverige föds årligen ett sextiotal barn med dysmeli. Graden varierar. En del har bara lätta finger- eller tåskador, medan andra kan sakna händer, armar, fötter och ben.
- Vi hade aldrig hört talas om det. Men sköterskorna fångade upp våra frågor och funderingar på ett fantastiskt sätt och redan från start har vi känt oss trygga i att Ville kommer att fixa allt ändå, och det har han gjort, på sitt vis.
Det visade sig alltså gå alldeles utmärkt med hockeyn. Och i den aktiva familjen handlar det snarast om den hårfina balansen mellan stöttning och lyhördhet som alla föräldrar måste ha i bakhuvudet.
- På det viset är det ingen skillnad. Man måste alltid vara vaksam. Men han tycker att det är kul, hittills har det inte varit någon diskussion. Det finns de som undrar hur långt han kan gå med en hand, och det är ju något vi får se. Så länge han själv vill fortsätta kommer vi att stötta honom.
Jag undrar om det finns något han vill göra, som han inte kan.
- Jag kan inte knyta skorna, säger Ville, men pappa påpekar att det är det många 8-åringar som inte kan.
Annars är Ville den enda i klassen som kan fixa råbandsknop och dubbelt halvslag. Kanske är det dysmelin som gett honom envishet och lusten att klara saker.
- Eller så är han bara sån. Grejen är att det inte märks på honom. Vi föräldrar har ju ibland stunder när man oroar sig. "Hur ska det gå i skolan?" "Hur ska det bli när han är tonåring?" Än så länge har han klarat varje utmaning utan några bekymmer.
Kompisen Adam fäster ingen större vikt vid att Ville bara har en hand.
- Det märks inte, säger han.
För killarna är det helt enkelt ingen stor grej. Barn är mer direkta, säger Daniel.
- Undrar de något frågar de och får de veta så är det bra med det.
Ville klarar sig bra utan protes och kan egentligen bara komma på ett tillfälle han tycker den är riktigt bra att ha.
- När jag cyklar.
Nu har han vuxit ur sin gamla och väntar på en ny myoelektrisk protes, som styrs av egna muskelsignaler.
- Även om han inte behöver protes vill vi att han tränar på att använda den, så han i framtiden själv kan göra ett val om han vill vara Ville med protes eller Ville utan protes, säger Daniel.
Sedan Ville var liten har det blivit regelbundna resor till dysmelienheten i Örebro, men nu blir det istället Västervik efter att vården flyttas över till hemlandstinget.
- Det blir mycket närmare att åka till Västervik och vi kommer att ha tätare kontakt med habiliteringen i Vimmerby, och det blir bra om han kan träna specifika saker med sin nya protes där här hemma tröttnar han fortare.
Apropå tröttnar så börjar det klia lite i kroppen på grabbarna. "Hinner vi något mer innan vi ska simma?" undrar Ville.
Jo, en stund framför hockeymålet på garageinfarten går det att klämma in.
Vill man, så går det.