"Det är en bra gemenskap mellan oss som bor här. De flesta bor kvar så länge de kan. Vi hjälps åt att hålla området fint och ibland har vi surströmmingskalas på torget", berättar Mikael Fasth.
Gående på Stångågatan kan det vara lätt att missa Båtsmansbacken. En kullerstensbelagd gata som klättrar svagt uppåt mellan vita och röda träfasader innan den planar ut vid en mindre torgyta och sedan vänder nedåt för att så småningom förenas med Kyrkogårdsgatan. Här finns bland annat ett tvåvåningshus på 56 kvadrat som uppfördes omkring år 1825. Ett hus som Mikael Fasths blick fastnade på 1979 och som han sedan, på stark inrådan av sin far, köpte som sin första egna bostad.
– Jag var 25 år och han tyckte att det var dags för mig att flytta, säger Mikael Fasths och skrattar.
– Nu är jag en av dem som bott längst här i kvarteret. Det är en speciell atmosfär här och en väldigt låg omsättning på folk. De flesta bor kvar så länge de kan. Jag har sjäv ingen tanke på att flytta utan trivs väldigt bra.
Mikael står utanför den faluröda fasaden med blå dörr och kisar under hatten upp mot övervåningen. Han sträcker ut en hand och pekar.
– Det var från början ett tvåfamiljshus. Med en familj boende på övervåningen och en på undervåningen. Då såg det lite annorlunda ut med en trapp utvändigt. Men den togs bort någon gång och dörren på ovanvåningen byggdes igen.
”Det är två rum och kök. Så man får ha en liten garderob”, menar Mikael Fasth.
Kvarteret vid Båtsmansbacken är ett av Vimmerbys äldsta, vissa av husen uppfördes redan på 1700-talet medan andra uppkom under 1800-talet. Nu pryds fasader av klätterväxter, gatan kantas av blommande rabatter och några träd sträcker sina grönskade grenar mot en blå himmel. Orden som bäst beskriver kvarteret är pittoreskt och idylliskt. Men så har det inte alltid varit.
– Förr ansågs det säkert vara ett slumkvarter. Det var här båtsmännen på 1700-talet bodde. Vimmerby stad hade sex båtsmän som bodde i de här små husen. Det finns nedskrivet att de fick en tunna sill och en tunna brännvin. Fruarna ska också ha haft tillåtelse att tigga, berättar Mikael.
Totalt är huset på 56 kvadratmeter. Inomhus har Mikael Fasth satt sin egen prägling men på utsidan behålls det gamla.
Själv tror han inte att båtsmän bott just i hans hus.
– Båtsmännen var på 1700 till 1800-talet. Det var en brand 1822 här i Vimmerby och 1825 ritades en ny stadskarta och då fanns det här huset med. Så någonstans däremellan uppkom huset. Så det bodde kanske inte båtsmän här. Däremot bodde det så fattigt folk att de inte ens fanns med i kyrklängderna. På 1800-talet var snickare Fredriksson en av de enda man kunde finna uppgift om.
Snickare Fredriksson bodde i huset 1873-1893.
Snickare Fredrikssons hus är också det som står på skylten uppsnickrat på gaveln. En skylt som speciellt under sommaren läses av turister nyfikna på att få inblick i det gamla Vimmerby.
–Jag tycker att det är roligt att de kommer och tycker att det är viktigt att det ser fint ut. Utmaningen med ett sådant här hus är att det alltid finns att göra med underhåll. Det är gamla fönster att ta hand om, fasaden behöver målas och så vidare.
”Vi får sista ute om vi ska ha middagsgäster. Det går inte att ha stora middagsbjudningar här inne”, säger Mikael Fasth och skrattar.
Att bo i ett hus som har en fot, eller snarare gavel, i historien har gjort att Mikael är noga med att huset ska få behålla sin ursprungliga karaktär.
– Intresset att bevara det gamla och behålla stilen fick jag nog nästan på en gång. Så huset är inte mycket ändrat, framför allt inte utvändigt. Däremot bytte jag ut plåttaket från 50-talet till enkupigt tegel. Det är för övrigt det tegel som låg på gamla scoutstugan en gång i tiden. Jag har också tagit bort spänntaket, isolerat vinden och golven. Under plankorna var det bara stampat jordgolv så det var jättekallt på vintern.
"Här har så bra plats med eftermiddagssol och väldigt privat. Billjuden hörs knappt", säger Mikael Fasth sittandes på uteplatsen tillhörande huset.