Sören Eriksson blev fotointresserad redan på 60-talet. Nu är han pensionär och har mera tid att ägna sig åt sin passion.
Sören Erikssons intresse för bilder sitter i blodomloppet. Redan på 60-talet visste den som var på samma kalas som han att efter maten plockades projektorn fram.
– Sextio procent somnade. Kanske för att de ätit och att projektorfläkten surrade sövande. Men när jag nyligen tog fram gamla diabilder tyckte jag de var förskräckligt dåliga, säger han ödmjukt.
Under ett långt yrkesliv i klädbutik var fotandet fritidspassion.
– Behovet att komma ut i skogen och bara njuta av tystnaden var ännu större när jag jobbade. Men det fanns inte lika mycket tid. Efter att jag blev pensionär har fotograferandet fått en skjuts och jag har nog utvecklats en del. Inte minst har min son Tim lärt mig mycket.
Nu somnar ingen till hans bilder. De senaste åren har han haft några utställningar, med Tim och på egen hand, med stor respons. Hans bilder på Facebook följs av en växande och lyrisk skara. Han kan bada i beröm och tacksamhet:
”Vilken glädje du sprider med dina underbara foton!” ”Vilka underbart vackra bilder du tar. Dom sätter en sträng i hjärtat i darrning.” ”Blir alldeles varm i själen.”
– Det är väldigt roligt att få uppskattning, särskilt fint är det att få dela med sig av naturupplevelsen, så att de som inte längre kan ta sig ut för egen maskin får se hur det ser ut just nu.
Att det ser ut som det gör, är estetiskt rättesnöre.
– Jag vill inte ha det tillgjort, det ska vara naturligt, då går bilden in. Det ska inte vara för perfekt heller, då dör den för mig. Jag vill att bilden ska ge något.
Du är inte den som visar ett glas vitt i motljus?
– Jag har tagit sådana bilder, men jag lägger inte ut dem. Men folk gillar olika, och tur är det.
Ofta hittar man Sören Eriksson så här. Rätt ljus och rätt vinkel är viktig. "Jag har sagt till grannen att om jag ligger i diket på morgonen behöver de inte bry sig, men om jag ligger kvar på kvällen kan de kolla hur jag mår".
En kamera ligger alltid på köksbordet, en annan hänger med på hundrundan. Han är alltid redo.
– Ser jag en dimma eller ett ljus som kanske bara varar några minuter måste jag bara ut. Ibland får man gå ner på knä, eller mage, för rätt vinkel.
När får du en kick?
– En tidig morgon i maj, juni, när djuren fått ungar. Många gånger kammar man noll. Ena dagen kan det vara hur mycket djur som helst, nästa dag ingenting. När man tror att man fått till något extra, då är det bråttom hem till datorn. Blev det som man hoppats, då är känslan oslagbar.
Älgko på språng.
