Anders Brunegård blev genom sin bror Tomas erbjuden att följa med en grupp från Göteborg. Sonen Gabriel var inte sen att haka på. Även Jimmy Andersson beslöt sig för att gripa tillfället. Totalt är det 14 personer i gruppen, den äldste 70 år.

- Berget Ararat har man ju hört talas om ända sedan man gick i söndagsskolan. Det var där Noa strandade med Arken, efter den stora översvämningen, berättar Anders. På senare år har det kommit rapporter om hur man från flygplan sett konturerna av något som liknar en kolossal båt, när man flugit över glaciären nära toppen på berget.

Det 5137 meter höga berget är en vulkan, som hade sitt senaste utbrott 1840. Det reser sig högt över omgivningen och syns långt in i grannländerna Iran och Armenien.

- Ararat är MÄKTIGT! Det var nästan så man tappade andan och undrade vad man gett sig in på när berget första gången kom inom synhåll. En gigantisk klump som reser sig upp från ett relativt platt och kalt område, med toppen täckt av snö och is. Slående likt Kilimanjaro, tycker Gabriel, som bodde i Tanzania som barn.

- Guiden berättade att han haft med sig 15 grupper upp på toppen, utan att någon någonsin misslyckats, sa det vore ju verklýgen skam om inte vi också kom upp, fortsätter Gabriel.

Och turen är väl planerad, för att ge deltagarna chans att vänja sig vid den tunna luften. Redan i söndags kom de fram till foten av berget. På måndagen klättrade de upp till baslägret på 3300 meters höjd. Dagen efter tog de sig upp till 4000 meter, innan de återvände till baslägret för vila. På onsdagen slog de läger på 4200 meters höjd.

- Det är ganska varmt på dagarna, men nätterna är kyliga, berättar Jimmy. Som tur är blev vi rådda att ta med sovsäckar som klarar ned mot 10 minusgrader, men jag frös om huvudet den första natten. Men även mössor fanns i packningen, så det var bara att leta fram dem.

Den tunna, syrefattiga luften känns i benen, rapporterar gruppen. Även hjärtat får jobba hårdare, för att pumpa runt det syre de får i sig. Men gruppen är fast beslutna att alla ska nå toppen, om man så ska bära upp sina vänner! Och det strålande vädret och den hänförande utsikten över Turkiet, Armenien och Iran ger full valuta för mödan.

- Jag hade hoppats på att kunna besöka grannländerna, men nu har jag åtminstone fått se in i dem, säger Gabriel.

Klockan ett på torsdagsnatten var det uppstigning för den sista etappen. Det var mörkt, men pannlamporna lyste upp vägen. De sista fyrahundra meterna upp till toppen är inbäddat i en glaciär, men med vandringen gick bra. Och att få se solen stiga upp uppifrån toppen var enormt.

- Det är ruskigt kallt här uppe, men utrustningen håller måttet och vi är jättenöjda, avslutar Anders, på väg ned mot lägret på 4200 meter, där de ska vila under eftermiddagen. På lördag ska de vara nere och inleda hemfärden.