Utvisningshotet gäller även deras 17-årige bror och föräldrarna som levt i Sverige i 15 år.
– Det känns som att leva i ett fängelse, man är orolig och stressad för hur det ska bli för oss. Om vi får stanna skulle jag känna mig fri som ett vanligt barn, säger elvaåriga Enisa, när vi träffar utvisningshotade familjen Berisha någonstans i Vimmerby kommun.
Det är en svårt stressad familj som nu tvingas leva isolerat och slits mellan hopp och förtvivlan och rädslan att plötsligt föras ut ur landet till Kosovo som föräldrarna flydde ifrån med sin treåring för snart 15 år sen.
Flickorna har aldrig varit i Kosovo och har ingen koppling dit, förutom att föräldrarna har sitt ursprung där. Banden till släkten är avskurna för att föräldrarnas kärlek inte accepterats och för att paret konverterat till kristendomen sen de kom till i Sverige.
– Om det inte var för barnen, skulle jag inte leva i dag, säger mamma Shpresa som bär på svåra traumatiska upplevelser som starkt bidrog till parets flykt 2006.
Familjen kom till Vimmerby 2013 efter några år på svenska västkusten.
I Vimmerby har barnen gått i skolan och pappa Halil har i flera år arbetat i kommunens äldreomsorg.
En tillsynes vanlig vardag, men familjen Berisha bär ständigt på en inre skräck – ovissheten om framtiden och om de ska få stanna i landet de levt i 15 år.
I juli i fjol fick de avslag på senaste ansökan om uppehållstillstånd. En begäran att stoppa verkställandet för barnens skull sa Migrationsverket nej till för ett par veckor sen. Nu är hotet akut att familjen utvisas till ett land ingen av dem är registrerad medborgare i.
– Ingenting hjälper, det blir bara nej vid varje beslut. Jag orkar inte längre, säger hon, Eliza.
Kosovo fanns inte som självständig stat när föräldrarna Shpresa och Halil flydde därifrån 2006 med sonen Alkind, då tre år. Nu är han 17 år och går på gymnasiet i Vimmerby.
– Jag förstår inte hur mamma och pappa orkat leva vidare med all förtvivlan. Det känns som de inte har tid att leva. Jag ser att de inte har någon styrka i kroppen och är rädd att de ska dö av allt det här. Jag vill inte att det ska ske, utan att vi ska få bli fria och leva i fred, som vanliga människor, säger Alkind.
Hans framtidsplaner är att bli sjuksköterska, och han spelar fotboll i Vimmerby IF:s ungdomslag.
– Inte nu på sistone, jag orkar inte. Jag orkar ingenting längre, säger han.
Kompisarna på gymnasiet har hittills inte känt till något om familjens situation.
Systrarnas kompisar i skolan har också varit helt ovetande om utvisningshotet mot familjen fram tills senaste dagarna.
– Hela min klass fick veta i måndags. Det blev starka reaktioner, många grät och de säger att de ska starta demonstrationer för att jag och familjen ska få stanna i Sverige, säger Enisa som går på Vimarskolan.
Korskyrkan har sen länge engagerat sig för familjen Berisha på många olika sätt, inte minst Lennart Nilsson.
– Han är som en farfar, säger Alkind.
Simon Minshull, pastor i församlingen, är mycket upprörd över myndighetens hantering av familjen.
– Det här är en skam. Man säger man följer regler, men man blundar för realiteten att det är människor av kött och blod det handlar om och det är barn.
Migrationsverket har valt att kommentera ärendet i en uppföljande artikel.
