Här någonstans ska galgbacken ha legat. Efter avrättningen slängdes de döda ned i en grop och höljdes över med jord.
Runt om i Sverige finns områden där det i forna dagar legat avrättningsplatser. Enligt officiella myndighetsuppgifter kan över en halv miljon svenskar ha mindre än en kilometer till en avrättningsplats. I Vimmerby Tidnings spridningsområde finns fem registrerade platser och vi har besökt två av dem.
Ofta har platserna glömts bort när generationer kommit och gått. En del har levt kvar i muntlig tradition och en och annan har sedan rapporterats in till Riksantikvarieämbetet av allmänheten. Det finns därför platser som saknas i officiella register.
De som avrättades fick inte alltid ligga i vigd jord, det vill säga på kyrkogården, utan grävdes ned i närheten av platsen där de slutade sina dagar. Även de som avslutade sina liv för egen hand kunde grävas ned bland de avrättade.
Riksdagen beslutade enligt Nationalencyklopedin att ta bort dödsstraffet i fredstid 1921 och vid krig 1972.
En av de sista offentliga avrättningarna, på Gotland, blev så makaber att åskådare svimmade och vuxna män stod och grät. Bödeln fick hugga tre gånger, första hugget gick i skuldran enligt Gotlands museum, med yxan innan huvudet föll av helt. Den avrättade, Konrad Tector, begravdes på Stenkumla kyrkogård.
Vimmerbys egen avrättningsplats tros ligga alldeles intill Åbro bryggeri vid Ståhls gamla möbelfabrik. Området är beräknat till 65 gånger 65 meter och ligger under ett flerfamiljshus med tillhörande trädgård och förråd och in på en gränsande villatomt.
När man beskådar bostadsbyggnaden med tre lägenheter, den timrade förrådsbyggnaden och gräsmattan med träd finns det inget som avslöjar de händelser som en gång pågick här. Men på en karta över Vimmerby från 1709 är platsen omnämnd som "Galgebacke" och med galge och kors. På 1890-talet schaktades området och då hittades multnade skelett och benrester. Sedan dess har det grävts för både vatten och fjärrvärme.
I muntlig tradition talas det om att det spökar i det som en gång var Ståhls möbelfabrik. Therese Lundahl har bott med sin familj i huset i ungefär sju år men aldrig noterat några märkliga händelser.
– Det var först efter vi hade flyttat hit som vi fick höra att det legat en galgbacke här. Någon sa "Oj, vågade ni det?", berättar hon om reaktionen efter flytten till Åbrogatan.
I huset bor ytterligare två familjer. Åke Strömdahl har bott här med sin sambo nästan oavbrutet sedan 1979.
– Jag har aldrig märkt något. Men det har gått en massa skrönor om huset, berättar han.
Åke Strömdahl har bott i Åbrohuset (tidigare Ståhls hus) sedan slutet av 1970-talet men aldrig uppfattat några märkligheter.
I en intervju i Vimmerby Tidning 2013 berättade numera framlidne Erik Carlsson, som ägnat decenniers forskning åt att gräva i lokal brottshistoria, att han inte trodde att särskilt många avrättats på platsen. Han hade heller inte hittat något brottsfall som slutat i avrättning just här.
– Skillnaden är att avrättningsplatsen vid Skillingarum användes för hela Sevede härad, med alla socknar kring Vimmerby och därmed ett ganska stort befolkningsunderlag. Galgbacken vid Åbro nyttjades när man utdömde straff för dömda inom stadens tullar och då ska man komma ihåg att det var inte så många som bodde i Vimmerby på den tiden, kanske totalt 300 invånare, sa han då till tidningen.
I Skillingarum låg avrättningsplatsen där det nu är en nyligen gallrad tallbacke. Den beräknas ha varit 120 gånger 30 meter stor. I byn har många händelser utspelat sig under historiens gång. Bland annat truppsammandragningar inför krigståg och kungligheter på genomresa.
Redan på 1400-talet ska galgbacken ha kommit till. Sista avrättningarna ska ha skett 1829. Stina Caisa Nilsdotter från Koppetorp ska ha varit sista kvinnan att avrättas. Allra sist att avrättas på platsen ska Samuel Samuelsson från Övrakulla vara.
Exakt historieskrivning är svårt. Människor från då har gått ur tiden och dokumentation saknas. Den som anmälde platsen till Riksantikvarieämbetet 1978 var numera framlidne Axel Gustafsson i Skillingarum.
Historieintresserade Vimmerbybon Leif Larsson i Vimmerby berättar att ting hölls för Sevede härad ute i Skillingarum fram till 1830, därefter inne i stan. Han säger också att Hembygdsföreningen tog ut en slagrutekarl till Skillingarum en gång. I sammanhanget ska tilläggas att slagrutekonsten saknar vetenskapliga bevis.
– Jag är lite osäker på årtalet men det var nog för omkring 25 år sedan. Mannen med pekarna kände av att 60 till 70 personer var avrättade där. Om jag minns rätt så kallades en åker i närheten för likåkern, berättar han.
En enkel skylt är det enda som minner om den tidigare galgbacken ute i Skillingarum. Nu är det en tallskog på platsen.
Mitt emot galgbacken bor i dag grannarna Ann-Britt Karlsson och Eva-Lena Karlsson. De har samma efternamn men är inte släkt. Ann-Britt har rötter i trakten. Men något spökande, efter stackars själar som mött döden efter att bödeln fullgjort sitt uppdrag, har de inte märkt av. Området är tyst och lugnt.
– När jag var liten åkte vi skidor och pulka i galgbacken. Men jag tror aldrig att jag reflekterade över att det hade varit en galgbacke där, berättar Ann-Britt Karlsson, som är född i byn och med undantag för några små utflykter bott där hela sitt liv. Dessutom är hon brorsbarn till Axel Gustafsson.
Ann-Britt Karlsson har sammanställt en del information om hembygden. I den tar hon upp en artikel i Post och Inrikes tidningar från 9 augusti 1773. Där står att Hertig Carl (sedermera Kung Carl XIII) i Skillingarum togs emot av militär, präster, herrskap och ståndspersoner. Folket i Vimmerby fick alltså ta sig dit om de ville träffa den blivande kungen.
Grannarna Eva-Lena Karlsson och Ann-Britt Karlsson (ej släkt) bor precis på andra sidan gatan till den tidigare galgbacken i Skillingarum. De har inte sett några märkligheter.
Leif Larsson har ärvt sitt intresse för lokal historia från sin framlidne far Yngve Larsson. Från sin pappa fick han kunskap enligt muntlig tradition om att det också ska ha legat en avrättningsplats söder om Hamra såg väster om järnvägen. Den platsen är ännu inte registrerad.
– Den ska ha legat en liten bit in från det som fram till slutet av 1950-talet var vägen mellan Hamra och Hästmosshult söder om Vimmerby, berättar Leif Larsson.
Leif Larsson har vid sidan om sitt uppdrag som fullmäktiges ordförande ett stort intresse för bygdens historia. Det har gått i arv från hans far Yngve Larsson.
Söder om sågen i Hamra ligger en väg som passerar över järnvägen och ytterligare längre söder ut passerar vägen järnvägen en gång till. Utan exakta koordinater så ska platsen ligga några hundra meter före den andra passagen cirka 20 meter in i skogen öster om vägen. Där ska Tingshälleberg titta fram. Norr om den ska Tingsmon, där ting hölls, ha legat.
– Här ska huvudena huggits av och rullat ned för det tio meter höga berget, säger Leif Larsson, som växte upp i Hästmosshult.
Tiden läker många sår men en plats för dessa makabra händelser kan ligga närmare dig än du trodde.
