I augusti 2011 går en förväntansfull liten flicka till skolan för första gången. Hon har en Hannah Montana-ryggsäck på ryggen och hon är spänd inför allt hon äntligen ska få lära sig i skolan. 

– Varje skolstart därefter tänkte jag: "Det är nu det börjar", men det gjorde aldrig det, säger Elvira Weckfors.

Det började redan på förskolan. Elvira kunde räkna redan som tvååring, resonerade om solsystemet som fyraåring och kunde läsa som femåring. Mamma Hanna Weckfors försökte föreslå att Elvira kanske kunde få hoppa över sista året på förskolan och börja direkt i förskoleklass:

– Men då hette det att hon behövde "tränas mer socialt". Sen när hon väl fick börja förskoleklass kom hon hem efter två veckor och sa: "Jag behöver inte gå dit mer för jag kan redan allt som fröken säger". Så då pratade jag med hennes fröken – samma som i förskolan– men då sa hon: "Ja fast nu måste vi lära känna henne i skolan".

Sedan är det dags att börja andra klass –dags att få lära sig nya saker. Men så blir det inte.

– Hon började må sämre av understimulansen. Hon ville framåt och då föreslog jag att hon kanske kunde få en annan bok i matte men då vet jag att jag fick på mig: "Men hon kan ju inte klockan", och så var det ju. Men jag tyckte väl att det kunde få komma senare om hon nu vill räkna bråk eller division så länge, berättar Hanna.

Trots att Rumskulla skola har alla förutsättningar att hjälpa Elvira i sin kunskapsutveckling – åldersintegrerade klasser och endast två klasser på skolan– kommer hon en dag hem och säger:

– Det är ingen idé att jag går dit, för jag lär mig ingenting. Jag behöver inte leva mer.

Då kontaktar familjen skolläkaren som lyssnar på Elviras upplevelse av skolan. Elvira får hoppa över åk 3, börjar läsa franska i Vimmerby tillsammans med åk 6 och räkna i sjuans mattebok. Men hoppet är inte tillräckligt – motivationen börjar tryta– och snart kommer det största ingreppet i hennes skoltid hittills.

När Elvira är 10 år låter skolan henne hoppa över åk 5. Elviras föräldrar önskar att hon ska få komma direkt till åk 7 med en assistent men så blir det inte. Istället får hon gå i åk 6 på Astrid Lindgrens skola samtidigt som hon läser vissa ämnen med en klass i sjuan och vissa ämnen med en annan klass i sjuan. Hon ska även gå upp till Vimarskolan för att läsa franska – utan assistent. 

Varför sa ni inte ifrån?

– Såhär i efterhand ångrar jag att vi inte gjorde det. Men vi trodde väl någonstans att skolan har rätt, att de vet vad de håller på med, säger pappa Henrik Backheden.

– Vi var så tacksamma för det lilla vi fick, för allt kändes bättre än att hon skulle behöva stanna kvar. Vi trodde inte att skolan skulle låta henne krascha, säger Hanna.

Men skolan kan inte se att upplägget med tre olika klasser på två olika skolor skulle vara övermäktigt för 10-åriga Elvira.

– En dag bröt jag ihop totalt, då gick det inte mer. Jag hade inte hunnit skaffa vänner för all tid gick åt till att förflytta mig mellan olika klasser och platser. Då lämnade jag skolan och kom inte tillbaka, säger Elvira.

Skolan vill göra en neuropsykiatrisk utredning på Elvira – de vill veta hennes IQ. Utredningen visar att Elvira ligger språkligt på en 17-årings nivå och i matten på en 14-årings. Men utredningen leder inte till några anpassningar. Istället får hon gå tillbaka till åk 6.

I sjuan får Elvira två lärare som förstår henne och höstterminen 2012 är den tid som ska komma att bli hennes bästa tid i skolan. Men båda lärarna försvinner efter jul. 

– Det blev ju aldrig någon kontinuitet i sakerna och Elvira har alltid haft jobbigt med förändringar och nya saker, säger Henrik.

– I åk 8 fick jag tillbaka min första fransklärare igen så det var de enda lektionerna jag gick på då, säger Elvira.

Har ni någon gång anmält skolan?

– Nej, vi har nog alltid tänkt att skolan gör det de kan, säger Henrik.

– Och jag har nog alltid haft en tacksamhetskänsla över att de inte anmälde oss till socialen. Man går under en sån tung börda, de sitter på hela makten och man har den här skolplikten hängandes över en, säger Hanna.

Åldersintegrerade klasser, i ytterskolorna, borde vara en fördel för särskilt begåvade elever. Trots det har skolorna inte lyckats möta dessa elever. Grundskolans verksamhetschef Pia Ehrnlund Bengtsson bemöter våra frågor.

– Jag vill inte diskutera enskilda ärenden. Sen kan jag generellt säga att det borde vara lättare där man har B-form men det kanske inte alltid är det och där måste man titta på varje unik situation, säger hon.

Elvira fick gå i tre olika klasser och dessutom gå upp själv till Vimar som 10-åring, helt utan stöd av en vuxen, är det rimligt?

– Nu är vi nära individärenden så jag varken kan eller ska svara.

Individärende eller inte, en 10-åring fick gå i fyra olika klasser, en i en annan del av staden. 

– Generellt anser jag att inga barn så unga ska gå utan stöd men jag har svårt att uttala mig i det specifika ärendet.

Har kommunen hanterat de här barnen på ett humant sätt?

– Vi försöker alltid göra det bästa på alla sätt.

Hur ser du på att familjer känner sig tvungna att lämna kommunen på grund av skolsituationen?

– Generellt är det självklart olyckligt om man känner att man måste lämna kommunen. Sen kan jag inte svara på vad man som familj väger in i sitt beslut.

Alla tre fallen präglas av en känsla hos både barn och vh att skolan inte tror på det de säger. Är det en brist från skolans sida?

– Jag kan inte kommentera deras uppfattningar och känslor. 

Skolan har haft behov av att vidare utreda samtliga tre eleverna– trots att det konstaterats att ingen av dem har en diagnos– kunde ni inte ha hjälpt dem ändå? 

– Jo, alla har rätt att få stöd och hjälp utifrån sina behov. En del kan få mer rätt stöd vid en fördjupad eller annan slags utredning. Det här är ett generellt svar.

Elvira börjar i skolan redan 2011 men 2020, nio år senare, saknas fortfarande ett samlat grepp kring problematiken. Varför har ni inte lärt er något?

– Som organisation tror jag visst att vi har lärt oss. Det är en svår fråga att svara på.

Du har ju varit med från början, hade du kunnat utbilda dig mer på området?

– Absolut, visst hade jag kunnat göra det.

Har du brustit som verksamhetschef och chef för elevhälsan?

– Nej, den frågan är väldigt svår och det får nog någon annan göra den bedömningen. Skolinspektionens beslut från 2020 visar på vilka brister vi har och vi delar den uppfattningen, säger Ehrnlund Bengtsson.