Josefine och Elvira Eek var ute och solade vid Nossen i Vimmerby tillsammans med kompisen Filippa Samuelsson. Plötsligt förbyttes lugnet till något helt annat.
Josefine och Elvira Eek var ute och solade vid Nossen i Vimmerby tillsammans med kompisen Filippa Samuelsson. Plötsligt förbyttes lugnet till något helt annat.
– Vi såg att ett gäng personer lite längre bort sprang ut i vattnet med kläder. Först trodde vi att de lekte, men sedan såg vi att folk viftade med armarna och ropade på hjälp, säger Elvira.
Så sent som dagen innan hade de diskuterat hur de trodde de skulle agera i just en sån här situation.
Nu blev teorin praktik.
– Vi sprang dit direkt, när vi förstod det var allvar var det inget att tveka om. Och när vi kom fram såg vi att det låg en man och en kvinna i vattnet och inte kunde komma upp.
Elvira berättar att hon hade fokus på mannen som var längst ut.
– Det är bråddjupt, det tar inte många kliv ut i vattnet innan man inte bottnar längre. Jag såg hans vita tröja under vattnet, och bara lite av hans panna. Jag bottnade inte själv och när jag tog tag i honom drogs jag själv ner. Med hjälp av Filippa, som är lite längre kunde vi få in honom till land.
Samtidigt hade Elviras syster Josefine, och en kille som kommit till platsen fått upp kvinnan, som fått i sig stora mängder vatten.
– Mannen var ju ändå med, när vi fått upp dem, men kvinnan fick vi lägga i sidoläge och aldrig har det väl känts så bra att se någon kräkas, det var jätteskönt när hon fick ur sig vatten. Men hon var medtagen och chockad, säger Josefine.
Två tjejer kom också till hjälp med sina mobiler så man kunde ringa 112.
– Vi bara sprang ifrån allt och hade inte med några mobiler. Vi hade kontakt med personalen ända till ambulanserna kom, det kom två så då blev det ju ganska mycket uppmärksamhet. Men först var det nog inte så många som lade märke till vad som hände eftersom både det här sällskapet och vi var lite i utkanten av badplatsen, säger Elvira.
Anledningen till att mannen och kvinnan gett sig ut i vattnet var att deras lille son kommit ut för långt och inte bottnade.
– Han kunde inte simma, de vuxna sprang i för att få upp honom och lyckades putta in honom, men själva tog de sig inte upp. Ingen i sällskapet kunde simma så man får bara vara glad att inte fler gav sig ut i vattnet, då kunde det ha blivit riktig kalabalik, säger Josefine.
Dagen efter har känslorna inte riktigt landat.
– Det känns ju lite märkligt att komma till jobbet och kollegorna undrar vad man gjort i helgen. ”Räddat livet på två personer” är det ju inte varje dag man säger. Jag och syrran och Filippa pratade mycket om det efteråt, och hur illa det kunde ha gått. Men nu gjorde det ju inte det som tur var, säger Josefine.
De tycker det känns skönt att veta att de vågade agera.
– Det vet man ju aldrig innan. Och det är också otroligt skönt att det gick bra, ambulanspersonalen gav oss beröm och återkopplade också efteråt och berättade att både mannen och kvinnan mår bra.
Vilka de räddat livet på är vet de inte.
– Det vore kul att få träffa dem igen, men min syster som jobbar på Ica kanske stöter på dem, säger Josefine.
Båda är stolta över sin insats. Och ser värdet i att deras agerande kommer fram.
– Det är bara bra om andra får upp ögonen för vad som kan hända en alldeles vanlig söndagseftermiddag på ”vår” badstrand. Här var ett sällskap på kanske 15 personer där ingen kunde simma. Man törs inte tänka på vad som hade hänt om ingen annan varit där, säger Josefine.