Att börja skolan snabbt var viktigt, de bÄda vill lÀra sig i sprÄket. "Vi hoppas kunna ÄtervÀnda till Ukraina, men i framtiden skulle vi vilja lÀsa pÄ universitet i Sverige", berÀttar Anna (till höger). "Vi vill bli arkitekter", svarar Violeta (till vÀnster).
â Det Ă€r stor skillnad pĂ„ skolan hĂ€r och i Ukraina. Det Ă€r mĂ„nga olika nationaliteter i den hĂ€r skolan. I Ukraina Ă€r det bara mĂ€nniskor frĂ„n Ukraina i skolan. LĂ€rarna hĂ€r Ă€r vĂ€ldigt vĂ€nliga och man tilltalar dem med förnamn. I Ukraina sĂ„ mĂ„ste man sĂ€ga bĂ„de förnamn och efternamn till lĂ€raren, sĂ€ger Violeta Brovko, 15 Ă„r. Kusinen Anna Volosheniuk, 16 Ă„r, fyller i:
â Skolan hĂ€r Ă€r vĂ€ldigt modern och vi har skĂ„p, i Ukraina har man inte skĂ„p. MĂ„nga pratar engelska hĂ€r, i Ukraina pratar man inte sĂ„ bra engelska.
Den tredje mars lÀmnade de hemstaden Vinnytsia i centrala Ukraina tillsammans med deras mormor, mammor och smÄbröder. Deras pappor blev kvar i landet, men de hörs av varje dag.
â Först tog vi buss till Polen, sen fĂ€rja och i Sverige blev vi upplockade av vĂ„r mormors vĂ€n, sĂ€ger Violeta.
Att börja skolan sÄ snart som möjligt var viktigt för de bÄda tjejerna.
â Ja, vi ville lĂ€ra oss svenska, det Ă€r viktigt för oss, sĂ€ger Anna, som förklarar att det dock Ă€r svĂ„rt med svenska â det Ă€r sĂ„ vĂ€ldigt olikt ryska och ukrainska.
Vimmerby Tidning gör intervjun med Violeta och Anna pÄ engelska, och tjejerna tar hjÀlp av en översÀttningsapp emellanÄt.
I tvÄ mÄnader har de nu bott i Vimmerby hemma hos deras mormors vÀn som öppnat upp hemmet. Men att bo tre familjer tillsammans i en villa Àr trÄngt.
â Det Ă€r vĂ€ldigt svĂ„rt att bo sĂ„ trĂ„ngt. Jag bor i ett rum med min mamma och med min lillebror. Det Ă€r svĂ„rt nĂ€r man delar rum med sin yngre bror att göra lĂ€xor och sĂ„nt, sĂ€ger Violeta.