Catarina Holmström i Vimmerby är en av många som får cancerbehandling i Västervik. Hon fick bröstcancer 2001 och har sedan dess behandlats i omgångar med cellgifter och antihormonell behandling. Idag har hon kronisk spridd cancer.
För en tid sedan fick hon veta att enheten snart står utan sjuksköterskor.
– Klart man blir helt matt. Vad händer med oss cancerpatienter? Vi kommer att få åka till Kalmar, säger man, men jag förstår ärligt talat inte hur det ska kunna fungera.
För Vimmerbybornas del betyder det två timmars restid, enkel resa.
– Som det varit har jag fått cellgift varje tisdag två veckor på raken, vilat tredje veckan och sedan behandling två veckor igen. Hur det blir i framtiden vet jag inte. Av den här cytostatikan blir jag inte illamående och klarar ibland att ta bilen till Västervik, jag hinner hem innan jag blir urlakad. Att köra till Kalmar finns inte på kartan.
Den uppföljande behandlingen vet hon ännu inget om, men oron finns ändå för hur det ska bli. Catarina Holmström ser en risk att alla inte kommer att orka.
– Alla har inte någon som kan ställa upp och skjutsa till Kalmar. Att åka långt och åka kollektivt, med risk för smitta, är tufft. För de som är riktigt risiga eller gamla måste det bli svårt. Jag tror att det här kan leda till att en del patienter inte vill mer.
Hon säger att det finns ett mått av acceptans hos den som vant sig vid vardagsslitet det innebär att leva med en cancersjukdom.
– Man blir luttrad. Men tänk på den som nyss fått veta att man har cancer. I den fasen mår man skit som det är och det här måste komma som en chock. Inte nog med att man ska träffa massa olika läkare, nu ska man dessutom åka till Kalmar för behandling också.
Hon har varit med om tider när bemanningen på behandlingsenheten varit bättre.
– Tidigare var de tre sköterskor. För ett år sedan sa min dåvarande sjuksköterska, som jag haft sedan 2001, och hennes kollega upp sig. De som jobbat sedan i höstas har slitit hårt och jag kan inte räkna alla läkare jag träffat. Att gå ner från läkarbemanning varje dag till två dagar i veckan var ju stor skillnad.
Catarina Holmström hoppas på reaktioner från allmänheten.
– Sjuka orkar inte skrika så högt som vi skulle behöva, men jag hoppas andra hjälper oss att kämpa. Jag har fått jättefin vård i Västervik, all personal har varit toppen och det här är fruktansvärt tragiskt.
Hon säger att hon själv är ett bevis på att cancerbehandling på nära håll är livsviktig.
– Jag fick cancer för 18 år sedan, men jag lever ju. Behandlingen ökar vår livslängd, men då måste vi orka ta oss igenom det – och orka åka på behandling.