"Behovet av hjälp har ökat mycket. Speciellt på sommaren och under långa helger ökar våldet. Det är många som ringer privat och som inte kommer genom socialen. Det är svårare för oss att ta emot dem som inte har ekonomiskt stöd för då måste vi betala för kvinnan med mat och allt annat. Det är svårt när vi inte har tillräckligt med pengar", säger Elaine Sanches.
I november har Hultsfred/Vimmerby kvinnojour funnits i 35 år. Elaine Sanches berättar att behovet är stort och att det varje dag är kvinnor som hör av sig och behöver hjälp.
– Behovet har bara ökat. Jag har varit anställd cirka 1,5 år och det har ökat oerhört mycket med kvinnor och flickor som ringer. Det är kvinnor som vill ta livet av sig, andra som behöver stöd eller ekonomisk hjälp, berättar hon och fortsätter;
– I Sverige är vi en av få kvinnojourer som är anträffbara 24/7. Nästan varje dag ringer 2–3 personer som behöver hjälp. Ibland 4–5 personer. Det är mycket för oss som är på liten ort. Vi kämpar så mycket vi kan för att kunna finnas och hjälpa dem som behöver men det blir svårare och svårare.
Kvinnojouren har i Vimmerby och Hultsfreds kommun två skyddade boenden. I dem får det plats en kvinna med 3–4 barn. Elaine Sanches berättar att de varit upptagna nästan konstant under det senaste året.
Vilka tar ni emot?
– Vi tar emot nästan alla. Ibland kommer de via kommun och ibland kommer de på egen hand. Men vi har inte förmågan att ta hand om dem som har problem med droger eller alkohol. De behöver behandling och hjälp av professionella, vilket vi inte har möjlighet att ge.
Vanligast anledning till att kvinnor söker sig till er?
– Det finns många olika anledningar. Till exempel fysiskt- och psykiskt våld.
"Vi frågar inte personen som kommer till oss vad har hänt. Vi brukar säga: "Du får berätta vad du vill och hur mycket du orkar. Vi är här för att hjälpa och stötta dig, inte ifrågasätta dig." En del skäms för deras nuvarande situation och tror att vi kommer döma dem för deras handlingar. Då vill vi alltid försäkra dem inte gör det utan är här för att ge trygghet och stöd", berättar Elaine Sanches.
Hur känns det att kunna hjälpa?
– Som enda anställd kan det vara väldigt ensamt och krävande. Vi har tystnadsplikt så det är inte ett arbete som du kan berätta om heller. Jag tar emot och säger hejdå till alla kvinnor och familjer. Speciellt när det är barn inblandade oroar jag mig om hur det kommer att gå. Samtidigt är det här det jag vill göra. Jag känner det i hjärtat. Jag vill omfamna dessa familjer och kvinnor. När jag ser att de blir gladare för varje dag, hur de börjar våga gå och handla själv, hittar lägenhet, börjar planera för att studera eller arbeta, det är min belöning.
Elaine Sanches är kvinnojourens enda anställda i övrigt sköts verksamheten med hjälp av ideella joursystrar.
"Jag som anställd ger assistens till dem som bor hos oss och vi är tillgängliga 24/7. Det ger trygghet att om de skulle vara sömnlösa eller blir sjuka mitt i natten och behöva hjälp med något så kan de ringa och vi kommer till de så fort som möjligt", berättar Elaine Sanches som också har utbildning för stödsamtal.
Vad är största utmaningen för er som kvinnojour?
– Just nu är det faktiskt privata aktörer. Många kommuner skickar kvinnor och familjer till privata aktörer som mest vill tjäna pengar. Det kan vara att de bara har några rum eller hus där de tar emot kvinnorna. Vi har haft kvinnor som ringt och berättat att de varit helt utelämnade. Vi som kvinnojour har funnits i 35 år så vi har mycket erfarenhet och kan stödja kvinnorna på ett annat sätt. Dessutom har vi inget vinstintresse eftersom vi är ideella. Vi vill verkligen hjälpa kvinnor, tjejer och barn att leva ett tryggt och bra liv.
Pengar berättar hon är ett problem.
–Vi har kämpat mycket för att få ekonomin att gå ihop och kunna ha en anställd på heltid. Men det är tröttsamt att kämpa varje månad för att kunna hålla en hög standard och bra kvalité. Vi får mindre än 200 000 kronor från kommunen per år. Utan bra ekonomi kan vi inte göra allt vi vill för kvinnorna. Vi har till exempel svårt att ta emot dem som inte kommer via socialen under en längre period eftersom vi måste stå för alla kostnader själva. Vi vill kunna bjuda en mamma med barn på Astrid Lindgrens Värld eller bjuda de som bor hos oss på lunch, middag eller köpa saker som de behöver. För det behöver vi mer stöd än vad vi får.
