Mördarsniglarna har tagit dillen, så den fick sås om. Jordgubbarna håller på att mogna. Flitiga Lisa blommar så där snällt som bara Flitiga Lisor gör. Allt är som det är, i trädgårdslivet. Det går upp och det går ner.
– Trädgård lever man med i med- och motgång. Det är inte allt som lyckas. Det där med dill är lite kinkigt. Ett år kunde jag inte förstå varför dillen inte alls ville sig, den gången var det myrorna, säger Karin Axelsson och stoppar med en van rörelse ner fingret i en kruka för att känna om det är dags att vattna.
– Femtunga, den är ny för i år, säger hon och njuter av sommarens färgstarka inslag på markterassen, där hon utan problem kan rulla ut med sin permobil och kolla sina odlingar i arbetsvänlig höjd.
Lägenheterna på Skogsvägen i Tuna var från början byggt som äldreboende. Idag är det vanliga lägenheter, men de som bor där är oftast äldre.
– Den som ritade det här borde ha medalj, säger Karin, som kan leva självständigt liv trots att båda benen är amputerade. Hon kan baka, laga mat och hänga ut sin tvätt på tork när hon vill. Och odla, det hon har lust och ork till. Pallkragar med matnyttigt, krukor med pelargoner, näva och timjan.
På väggen hänger flygfoto över huset i Spångenäs, sjönära med stor tomt, dit hon och Bertil flyttade 1982 för att ha det bra när de blivit pensionärer.
Maken fick inget långt pensionärsliv. Han gick bort 1985 och trädgården – och ett litet barnbarn att ägna sig åt – blev Karins sorgeterapi. Idag är huset fritidsbostad för nästa generation.
– Jag har alltid mått bra av att hålla igång och trädgården blev det jag la tid på för att inte bli sittande och grunna när jag blev ensam. Den har varit så viktig för mig, alltid, och tänk så mycket glädje jag fått av den. Att det inte går att ha odlingar där idag begriper jag, min dotter bor i Stockholm, min son i Vimmerby och de har fullt upp. Men visst blir jag glad när dottern pratar om att ha lite land runt altanen.
Karin pratar om rödbetor, bönor, morötter, potatis, flox och rudbeckia, om den märkliga tidsbubblan man hamnar i när man ”bara ska hämta posten”, men börjar rycka ett ogräs och tiden flyger.
Trettio år med en kär trädgård. Hur kan hon låta bli att sakna?
– Jag grämer mig inte. Jag har fått så många år där jag fått ägna mig åt något så härligt som en trädgård och det får jag vara nöjd med. Genom att tänka så mår jag bättre.
Idag är trädgården ett koncentrat på lättskötta kvadratmetrar. Men njutningen obegränsad.
– Om du visste vad jag tycker det är härligt att åka iväg på samhället med min permobil och se andras trädgårdar. Jag kan bli glad av ett dike med scilla och vitsippor på våren. Och grannens röda ros – den växer på andra sidan planket, men sticker upp så jag också har nytta av den.
Trädgårdsintresset är lika stort som det alltid varit. Det är bara ytan som krympt.
