Frida har precis dragit igång ett projekt hos Virserums konsthall. Ett projekt som går ut på att återupptäcka gamla, bortglömda kunskaper och hantverk. Och att sedan sätta in dem i moderna sammanhang.
– Det handlar också om att ta reda på vad vi har fått ärva efter tidigare generationer, säger hon, att hitta berättelser och kunskaper från förr och ta till sig av vad som finns att lära som vi kan ha nytta av i dag.
Då tänker hon inte minst på textilier.
– De kan ha mycket att berätta, säger Frida Peterson, materialvalet kan säga en hel del om levnadsstandarden och teknikerna kan berätta ännu mer.
Men framförallt är det mänskliga berättandet viktigt. Frida Peterson vill höra människor berätta. Framförallt kvinnor, där det i generationer funnits ett gediget kunnande.
– Förr var vi producenter, säger hon, vi gjorde saker. Nu har vi blivit konsumenter. Men hos den unga generationen tror jag det finns en längtan tillbaka till att bli producenter igen.
Det är berättelser från trakten kring Virserum som Frida Peterson letar efter, berättelser om kvinnors kunskaper och hon går gärna ett par, tre generationer tillbaka i tiden. Till sekelskiftet 1800 till 1900-talen.
Frida Peterson kommer att jobba med det här projektet fram till andra februari nästa år, då resultatet presenteras med en utställning på Virserums konsthall som blir inledning på textilåret.
– Det kommer att bli ett antal bildvävar, säger hon, och förmodligen en del texter. Jag tycker om att berätta historier i både bild och text.
Frida Peterson bor till vardags i Malmö, men har sina rötter i trakten.
– Min pappa kommer från Mörlunda, säger hon, och jag är uppväxt i Kalmar.
Men hon har också rötter på Öland, hennes mormor bodde där och Frida var mycket hos henne.
– Det var där intresset för textilhantverk föddes, säger hon.
Under besöken på Öland hörde hon också många spännande historier, och hon hoppas det finns mer av den varan att hitta i trakterna av Virserum. För att komma i kontakt med så många av traktens kvinnor som möjligt har Frida gått med i både vävstugan och i en stickningscirkel på konsthallen. Så att bli fältkonstnär på konsthallen i ett halvår är rena rama drömjobbet, tycker hon. Att inte behöva ha något "brödjobb" vid sidan av utan kunna ägna sig helt åt den konstnärliga verksamheten.
