Det var en gång fem små tjejer som växte upp i Ludvigsborgs-området i Vimmerby, i trakterna kring Gula kiosken och Gästgivarehagen.
Eller egentligen var de bara fyra, för Kerstin bodde nämligen på andra sidan Storgatan och hennes mamma tillät henne inte att gå över den hårt trafikerade vägen själv. Så det som skulle bli livslång vänskap mellan de fem, inleddes nåt år senare för henne.
Annelie, Cissi, Kerstin, Lena och Marika. Ungefär lika gamla, alla födda 1970 och 1971.
Oskiljaktiga som barn. Fastlimmade vid varandra som vuxna.
Dygnet runt finns de där för varandra och varandras familjer – via telefonen, i telefonen, mentalt eller på plats.
I 45 år har de förvaltat och förädlat vänskapen.
– 45? Åh herregud! Det här reportaget fick verkligen ingen bra start, säger de i kör.
Som make till en av dem fick jag privilegiet att vara med och uppleva en av dessa omtalade Brudfamiljs-dagar då de ses och spenderar minst ett dygn ihop. Det blir inte så ofta nu för tiden, men åtminstone ett par gånger per år. Och jag kan lova dig att det var en upplevelse.
Namnet ”brudfamiljen” förresten?
– Det kom när vi startade upp vår Messenger-grupp. Även där var jag sist in, konstaterar Kerstin – hon på andra sidan gatan, som även varit den mest teknikfientliga av dem.
– Jag hade bestämt mig för att aldrig skaffa Facebook, men efter ett tag kände jag att det inte fanns någon återvändo om jag inte skulle hamna utanför gänget igen, skrattar Kerstin Anemyr.
I dag utgör sociala medier ett fantastiskt redskap för dem att hålla ihop, hålla varandra uppdaterade och rå om varandra. Och det används flitigt, ska du veta. I min "vanliga" familj vaknar vi till dem. Och somnar till dem.
– Det är rent ljuvligt med de nya sociala kanalerna. De krymper avstånd och man får en bild av hur de andra brudarna har det. Jag sitter här hemma och så ping, får jag bild från dem och då sitter de på Statt i Vimmerby och dricker bubbel. Då är jag med där och det är fantastisk. Vart de andra än är och vad de än gör så är man alltid med, säger Annelie Juholt som i dag bor i Oskarshamn.
– Tack vare Messenger-gruppen har vi blivit ännu tajtare de senaste åren. Om nån ska ut och resa är vi med i förberedelserna och till och med har resfeber ihop med den. Och om det är någon i gruppen som inte hör av sig under en dag, börjar man nästan oroa sig, berättar Kerstin Anemyr.
Även jag har upplevt den ofattbara kraften i Brudfamiljen, deras män och deras barn.
För drygt ett år sedan gick vår 22-årige son hastigt bort – och bland väldigt många andra var såklart Brudfamiljen omedelbart där, greppade oss och bar vår familj genom kaoset och krisen. Direkt och än i dag. Det handlades, vårdades, pratades, lagades mat, sovs, gräts och skrattades tillsammans.
– Egentligen har vi upplevt allt med varandra. Vi har lekt, varit på lekis, fritids, skola, skolavslutningar, student, träffat våra män, varit gravida samtidigt och fött barn. Framför allt har vi upplevt och delat alla sorger, bedrövelser och glädjeämnen med varandra, berättar Marika Andersson.
– När Cissi tvingades till en svår ryggoperation och hade en lång konvalescens framför sig var det en självklarhet att finnas där. Så givetvis åkte vi dit och hade nästa tjejhelg med henne liggande i soffan, säger Lena Rundberg.
– Det är väl också kanske den största skillnaden mot förr. Då var vi ute och partajade. Det kan jag väl inte riktigt säga att vi är nu. Hemmahäng, laga mat, tjata och hyfsat tidigt i säng är väl mer tanternas grej, menar Cissi Hammar.
Dåtid ja. Efter att, likt en fluga på väggen, under en mängd år ha överhört flera av denna kvintetts träffar så finns det några historier som kommer upp varje gång de ses. Som de liksom aldrig får nog av. En är den om de trasiga bakhjulen på Lenas bil efter att man av misstag lyckats förpassa kärran till lite för mycket bredvid vägen.
– Där stod vi ett gäng brudar med bilen halvvägs ned i diket mitt ute i skogen, iklädda röda pumps och kortkort. När vi började få kontroll över situationen och skulle ratta upp ur diket igen ville jag stämma av med Cissi så att allt såg okej ut med bilen och att den funkade som den skulle. Men hennes svar var negativt. Det var bara framdäcken som vred på sig, men inte backdäcken, minns Lena.
Och så där fortsätter deras Brudfamiljs-dagar. Minnen, minnen, minnen.
– Att alla är en del av varandras historia utgör grunden och måste vara unikt. Det, plus att vi aldrig tar varandra för givet. Vi är samma konstellation i dag som för 45 år sedan – ingen har kommit till och ingen har fallit från. Jag kan inte komma ihåg en tid utan oss av den enkla anledningen att den aldrig har funnits, säger Annelie.
Så avslutningsvis, som svar på frågan i ingressen om hur det känns att leva med två olika familjer?
Det är en gåva!
