En lång rad olika länder låg öppna för 25-åriga Linnéa och hennes två år yngre syster Amanda. Till den dagen som oron för coronaviruset spred sig.

– Första gången vi på allvar hörde talas om coronaviruset var när vi åkte på en motorcykeltripp upp i bergen i norra Vietnam, och guiden förslog att vi skulle ta oss till kinesiska gränsen, berättar Linnéa. Vi såg Kina framför oss när vi blev stoppade av polis, men då var det mer att de var rädda för att vi bar på smittan och skulle föra in det i landet.

Linnéa och Amanda är uppvuxna i Virserum, men bodde sedan några år tillbaka i Göteborg. Båda sade upp sina lägenhetskontakt och jobben som förskollärare respektive servitris, för att förverkliga drömmen om en långresa tillsammans. 

– Vi hade tänkt vara borta länge än. Vi planerade även Bali, Filippinerna och Australien. Istället sitter vi här i en liten stuga utanför Vimmerby, omgärdad av skog och funderar på hur det egentligen kunde bli så här, säger Linnéa, som satt sig i frivillig karantän tillsammans med systern.

Resan började i Kambodja, dit också mamma Sofia Velinder följde med. Följt av Thailand och Vietnam på egen hand.

– Ju längre söder ut vi kom i Vietnam desto mer märkte vi av smittan. Men vi hade verkligen tur, hela tiden vi lämnade en plats stängdes allt ner, i princip bakom ryggen på oss.

– Sista dagarna i Vietnam tvingades vi ha munskydd, de tog hela tiden tempen på oss och hällde handsprit på våra händer så fort vi skulle åka taxi, handla eller äta på restaurang. Typ alla var rädda för oss. Jag råkade nysa i mitt munskydd i en galleria en gång, berättar Linnéa. Då sprang alla bort ifrån mig.

Bali stod på tur, men det fick bli Thailand en vända till. Det kändes tryggare och lättare att ta sig vidare där ifrån.

– Det var jättestor kontroll av alla inresande på flygplatsen. Då hade det blivit mer "hysteriskt" där också. Barerna stängde, lika så restaurangerna och turistattraktionerna. Bara take away var öppet, säger Linnéa.

– Det var jättedeppig stämning och ovisst. Corona var det enda folk pratade om, säger Amanda.

80 dagar efter att de lyfte förväntansfulla med ryggsäckarna packade för deras livs äventyr fick allt ett abrupt slut, med en växande oro om att inte lyckas ta sig hem.

– Vi gick ifrån att bo på fulla hostels, med fullt av folk på gatorna till att allt stängde ner och vi satte oss i karantän i skogen.