Färgglada pappersark blir till fina kort när Ingegerd pysslar. Kort som bereder släkt och vänner stor glädje.
En dramatisk upplevelse blev det för familjen Bergius i Göteborg. Handduk efter handduk blev genomblodade och familjen skickade efter en ambulans till sin 15-åriga dotter, som i ilfart fördes till barnsjukhuset. Då visste ingen med säkerhet vad det var. En brusten åder i halsen trodde man först.
– Jag minns att jag hade svårt att andas. Läkaren vakade själv över mig. Till slut tillkallades en annan läkare. Han ordinerade genast lungröntgen. Tuberkulos (TBC) var svaret.
En mycket smittsam sjukdom som på 1940 talet skördade många liv världen över. Än i dag dör 1,5 miljoner årligen av TBC.
Där och då tog hennes ungdom slut och hon skickades till Renströmska Sanatoriet i Göteborg där hon fick de nya medicinerna Streptomycin och PAS. Där startade också en plågsam behandling med kvävgas med gott resultat.
På första raden andra till vänster sitter Ingegerd med sina nya väninnor i pyjamasgänget. Den svåra sjukdomen till trots, så hade de ändå varandra.
– De förde in luft mellan lungan och bröstväggen med en nål med slang som stacks in i sidan av bröstbenet. Utan bedövning. Var 14:e dag i 7 år fick jag kvävgasbehandlingen.
Hon fick också genomgå en så kallad bränning mot sammanväxningar i lungan.
– Man lossade lungan från revbenen, så den föll ner. Då gick läkningen fortare, säger hon.
Det följdande året inledde Ingegerd sängliggandes. Hon blev bättre och framåt våren fick hon vara uppe lite mer. Året innan hade hon konfirmerats och gått ut skolan, intet ont anande om vad som skulle komma.
Minst en timme varje dag fick de ligga i ligghallar i flera minusgrader under sitt tillfrisknande från Tuberkulosen. Här iförda vaddkappor.
– På sanatoriet rådde kur-regler. Här skulle man inta både kroppslig och andlig vila, med noga avvägda rörelser i fria luften. Det var kurens A och O, som man sade, minns Ingegerd.
Öppet fönster dag och natt. Patienterna fick tillbringa en timme per dag i ligghallar där det var flera minusgrader. Men allt var inte nattsvart, försäkrar Ingegerd:
– Vi hade varandra. Vi var många ungdomar där då och jag fick vara uppe och tillbringa dagarna med de andra. Vi spelade biljard. Livet lekte. Jag hade drömmar som alla andra. Jag ritade och målade. Målning var min stora passion och det har följt mig genom livet, berättar Ingegerd.
Ingegerd sitter uppkrupen på en grind. Van att bli fotograferad då hon var på väg att bli fototmodell.
Hon målar fortfarande i pastell vid en ålder av 88 år, men starren har nu släckt ena ögat. Släkt och vänner föräras med egenhändigt gjorda kort, som hon skickar ut till påsk, jul och födelsedagar. Hon klipper och klistrar och gör de personliga med bokmärken och bilder på katter som hon älskar.
– Det blir mer än hundra kort om året i allafall, säger hon.
I det prydliga hemmet i Österbymo är hon omgärdad av tavlor, vackra äldre stilmöbler, och porslinsfiguriner som sprakar av färger. Hon älskar allt som är vackert. Tre barn har hon. Två döttrar och en son. Sonen är en kopia av sin far Kurt. Ingegerds man som hon träffade under sin första permission från Romanäs sanatorium utanför Tranås.
Ingegerd Hagberg omger sig med vackra saker från ett långt liv.
När Ingegerd skrivits ut och åkt hem till Göteborg, hade hon förlorat sju år av sin ungdom samt en lovande karriär som fotomodell. Kurt kom snart efter. Han började köra truck i hamnen i Göteborg samma år. Han kunde inte vara ifrån sin kärlek. När han så var tvungen att ta över faderns rörelse, tog han med sig Ingegerd.
1955 friskförklarades hon. Två år senare var hon både hustru och mor.
Idag kan hon se tillbaka på ett långt lyckligt äktenskap, fyllt av spännande resor, tre barn och flera barnbarn. I maj fyller hon 89 år.
– I år blir det femton år sen Kurt gick bort och jag saknar honom varje dag.
