"Sjukdom som bara kan bli sämre"

Han är ”Ronny på banken” med hela Åtvidaberg. Möt Ronny Mårtensson, 59, i en öppenhjärtig intervju om rånen, Swedbank-skandalen, det nya Åtvidaberg och hur det är att leva med Parkinsons sjukdom.

9 april 2019 18:00

Det är tisdag förmiddag, klockan är 9.59 och om en minut öppnar Åtvidabergs sparbank för dagen.

Torget ligger stilla, badar i vårsol, och ingen av oss som står här verkar ha särskilt bråttom.

För ett knappt halvår sen var det annorlunda.

Då, fredag 26 oktober, stod här en man i bredbent position med ett automatvapen i händerna.

Allt medan hans kumpaner rånade banken.

Idag är det åter vardag i banken, när klockan slagit tio och vi kliver in så möter vi inget som påminner om den där hemska oktoberfredagen.

Bankens vd, Ronny Mårtensson, tar emot oss på sitt kontor.

– Det är en frustration att kriminella människor tar sig friheten att röra om negativt i huvudet hos de som jobbar här. Personalen blir skraj och tänker mycket på vad som kunde ha hänt. Människor som utsätts för sånt här kan bli känsliga för oväntade, skarpa ljud och beteenden i flera år efteråt.

Ser du det hos de anställda?

– I vardagen, måndag till fredag 8 till 17, skulle jag säga att rånet är överståndet. Men det är inte överståndet i huvudet på alla.

Går det att återhämta sig helt från rån?

– Ja, för de flesta. 2008 var det ingen som lämnade oss efter rånet och den här gången har alla jobbat direkt efter rånet, ingen har varit sjukskriven. Men jag känner, lite naivt uttryckt: Man får inte göra så här. De kriminella som gör det är drumlar. Det är för brutalt.

Ökar det rånrisken att ni inte har någon polisstation här i Åtvidaberg?

– Nej, jag tror inte det. De tungt kriminella som utför såna här rån, och placerar en tungt beväpnad gubbe utanför, de bryr sig inte nämnvärt om det finns en polisstation i närheten. Polisen ska aldrig angripa beväpnade rånare. Det är för stora risker för gisslan och annat, så de måste avvakta.

– Men det är illa att ett så här stort samhälle inte har en polisstation. Jag har varit starkt kritisk mot nedläggningen av polisstationen och skrivit brev till olika polischefer. Inte utifrån bankens behov, mer för att ett samhälle med 7 000-8 000 invånare, där många är ungdomar, behöver en polisstation för att skapa trygghet i vardagen.

Åtvidabergs sparbank engagerar sig mycket i olika samhällsfrågor. Varför?

– Vårt mål är att utveckla orten Åtvidaberg med omnejd. Och vårt medel att göra det är att driva bank, som till exempel finansiera företag, bostäder och annat. Vi har inga ägare, vi är en fristående sparbank som närmast är att likna vid en stiftelse, så de vinster vi gör staplas på hög i banken. Ingen kommer någonsin åt dem, vi bygger ett större eget kapital för att kunna utvecklas när priser går upp. En del av vinsten, 5-10 procent, delas ut till samhällsaktiviteter. Så i genomsnitt lägger vi 1,5-2 miljoner per år på samhällsutveckling. Vi tror att samhället blir bättre av det, hur människor trivs, vilket i sin tur påverkar stabiliteten på fastighetspriser. Mycket hänger ihop.

Ge exempel på vad ni satsar på!

– Vi jobbar mycket med skolan och barn och ungdomar. Vi har kört antidrogprojektet ”Jag har lovat” i 10-12 år där ungdomar tecknar kontrakt med sig själva, sina föräldrar, skolan och banken om att vara drogfria under högstadietiden.

Vad är ert mål med det?

– Att ungdomarna ska skjuta upp kontakten med droger så långt det går. Ju färre ungdomar som använder droger och alkohol, desto lägre samhällskostnader och färre problem för föräldrar.

Hur var du själv som ung, visste du tidigt att du skulle jobba på bank?

– Jag har en del konstnärliga talanger så på gymnasiet, där jag gick tvåårig ekonomisk, trodde jag att jag skulle bli teckningslärare. Sen sökte jag till Konstfack och var nära att komma in. Idag är jag jätteglad att jag inte gjorde det. Måla och teckna kan man ju göra som hobby, men driva bankaffärer som hobby är svårare.

Vad fick dig att söka till bank?

– Jag har funderat på det men jag vet faktiskt inte. Det fanns inte i skallen när jag var liten. Jag jobbade ett par år som dekoratör på Domus i Skäggetorp. När jag var 21 sa jag upp mig därifrån och sökte jobb som bankaspirant på PK-banken på Trädgårdstorget, det som senare blev Nordea.

Efter olika chefsjobb på PK-banken i Linköping och sparbankerna i Karlstad, Uppsala och Norrköping, så landade Ronny 1997 som vd på fastighetsbolaget Sankt Kors i Linköping.

Tre år där följdes av tre år som näringslivschef i Linköping och nu 17 år som vd på Åtvidabergs sparbank.

Det verkar som att du har hittat rätt här?

– Ja, det är ungefär som att driva eget företag. Man lever med det hela tiden och gör man något bra så får man ett omedelbart resultat och gör man något mindre bra så ser man det ännu snabbare. Det är jättekul. Det blev som ett kinderägg för mig. Driva eget, göra bankaffärer och driva samhällsutveckling.

Ni är väldigt dominerande här i Åtvidaberg. Vad ser du för risker med det?

– Vi mäter inte lokala marknadsandelar, Handelsbanken finns ju tack och lov också här på orten, men jag gissar att vi har runt 85 procent bland både privat- och företagskunder. Det är jättebra, då har vi råd att finnas kvar och det är ett bevis på att folk tycker att vi gör något bra. Men 85 procents marknadsandel är också riskabelt. Det är en väldigt hög andel. För vår del kompenserar vi det med att just nu växa mest i Linköping på företagsmarknaden. Där har vi ungefär 25 procent av vår kreditportfölj. Det är bra för riskspridningen.

– Annars ser jag inte så stora risker då Åtvidaberg inte längre har något stort företag som alla andra är beroende av. Det var en större risk för 15 år sen när Partnertech hade 600 anställda. Hade de lagt ner då så hade bostadspriserna rasat i Åtvidaberg.

Kan åtvidabergarna lita på att ni ger konkurrenskraftiga villkor trots dominansen?

– Vi är sällan den billigaste banken. Däremot är vi en bank som består, som levererar det vi tror att omgivningen vill ha och vi är väldigt tillgängliga. Det tar vi lite betalt för, det sticker vi inte under stol med. På privatmarknadens bostadsdel kan man inte vara märkbart dyrare. Den är så transparant så där måste man ligga på samma nivå som andra.

Du är ju ”Ronny på banken” med nästan hela Åtvidaberg, vad får du för kommentarer från åtvidabergarna?

– 98 av 100 är väldigt positiva. Jag får många ryggdunkningar på torget, rent fysiskt.

Varför?

– Oftast för det vi gör i samhället. När vi har gjort något speciellt, som till exempel antidrogprojektet eller sommarsimskolorna i Björsäter, Grebo och Åtvidaberg som vi finansierar sedan kommunen slutade med det. Vi anordnar en seniordag i Folkets park varje sensommar, efter den brukar jag få många kramar på torget. Det är väldigt roligt.

I början på 2010-talet tog Ronny initiativ till sommarskola för kommunens högstadieelever.

– Det var alldeles för dåliga betyg på högstadiet då och kommunen ville inte driva sommarskola. Så jag tog kontakt med lärarutbildningen i Linköping och bad dem ta fram en handfull lärarstudenter som ville driva sommarskola. Kommunen fixade fram ett par kompetenta, erfarna lärare som projektledare. Sen dess har vi haft 30-50 ungdomar varje sommar som går två veckors sommarskola i kärnämnena, svenska, matte och engelska. Det såg vi effekt på redan första året med stigande meritvärden på skolan.

Vad är karaktäristiskt för åtvidabergare?

– De är väldigt enkla. Lätta att komma till tals med, chosefria. Mycket har förändrats i Åtvidaberg under mina år här. När jag började för 17 år sen var det mer slutet. Jag upplevde då att man inte riktigt hade kommit ur Facitkrisen från 70-talet. Den satt kvar i mångas huvuden. Inte så konstigt för det var rätt många tidigare Facitanställda som var kvar på Partnertech på den tiden.

– En bruksanda har både en positiv och en negativ sida och då fanns det kvar lite för mycket av den negativa andan. Slutenhet, skepticism mot utbildning och det var lite svårt att applådera andras framgång. Sen finns den positiva sidan av bruksandan, att man månar om varandra och är stolt över det man har. Där har det skett en kraftig förskjutning till det positiva. Det är mycket bättre idag. Åtvidaberg är ett mycket öppnare samhälle idag än för 17 år sedan. Man månar om varandra, utbildningsintresset har blivit bättre och föreningslivet är starkt. Det är fortfarande ett lågutbildat samhälle, jämfört med genomsnittet i landet, men det går åt rätt håll.

Vad beror denna förändring på?

– Det är flera faktorer, men en är säkert att sossar och moderater började samverka 2006. Två äldre herrar, Sverre Moum (M) och Lennart Haraldsson (S), gick samman och sa ”Nu måste vi städa upp ekonomin”. Det vann de valet på. De hade med sin ålder inga politiska karriärer att vara rädd om utan de gjorde det för Åtvidabergs bästa. Åtvidaberg var då en av få kommuner i landet som hade en negativ soliditet. Moum och Haraldsson städade upp det på ett jättebra sätt. Ganska hårdhänt, och inte populärt hos alla, men väldigt nödvändigt. Idag har kommunen en soliditet i paritet med genomsnittet i Sverige. Man har satt upp och hållit tydliga överskottsmål. Det skapar framtidstro. Kommunen har snyggat till lite här och var, i allt från stenläggningar och blomamplar på torget till rivning av en dålig skola.

Hur skulle du beskriva näringslivsklimatet på orten?

– Jag gör varje år en ovetenskaplig sammanställning av utvecklingen i Åtvidabergs drygt 300 aktiebolag. Den brukar jag dra på ett av Näringslivscentrums höstmöten. När Partnertech gick från 600 anställda till dagens 250 på Scanfil anställdes 350 av något av Åtvidabergs övriga företag. Antingen i något av de befintliga eller i någon av de hundratal bolag som tillkommit på orten de här åren. Det är jättepositivt för bygden, att man inte är beroende av en stor part längre.

– När Partnertech drog ner applåderade jag, det var som att svära i kyrkan. Det jag menade var ”bra, fortsätt krymp, för det kommer att göra att fler tar initiativ till att starta bolag och andra bolag får tillgång till arbetskraft och vågar expandera”.

Hur är det att verka i Åtvidaberg jämfört med större orter som Linköping och Norrköping?

– Jag jobbade många år i Norrköping och för mig är Norrköping och Åtvidaberg lika varandra att jobba i. Framför allt på sättet man kommer till tals med människor. Åtvidaberg är ett litet Norrköping och Norrköping ett stort Åtvidaberg. Sen skiljer det sig väldigt mycket mot Linköping.

Hur då?

– Norrköping och Åtvid är sedan länge industriorter och har fortfarande den tyngdpunkten inom sina respektive näringsliv. I flera generationer har skolutbildning varit ganska lågt värderad eftersom man kunnat gå mer eller mindre direkt från grundskola/gymnasium in i arbetslivet. I stället har man fått en väldigt konkret användbar yrkesutbildning på ort och ställe. I Linköping har högre utbildning varit en hörnpelare i flera hundra år. Jag tror att detta präglar människorna, det är enklare att komma till tals med Norrköpings- och Åtvidabergsbor medan det är lite längre väg att komma Linköpingsinvånarna in på livet.

Hur påverkas ni här på banken av Swedbank-skandalen?

– Det är trist, dåligt för branschen. Det är vår största samarbetspartner så vi får rättmätiga frågor från kunder. Alla har inte klart för sig att Swedbank och sparbankerna inte är samma sak. Ett fåtal är oroliga, men det är lätt att lugna. Vi är en egen bank och oerhört kapitalstarka. Vi äger en del aktier i Swedbank och de sjunker naturligtvis monumentalt i värde, än så länge med ungefär tio miljoner kronor. Men det är små summor för vår del och som för alla andra så är ju en förlust en förlust först när den blir realiserad.

Hur tycker du ledningen har hanterat skandalen?

– Oerhört dåligt tyvärr. Det är grundkurs 1 i hur en kris inte ska hanteras. Främst för att banken har varit allt annat än öppen. Tvärtemot det Swedbank brukar säga att man ska vara en öppen och enkel bank. Enda sättet att hantera borde vara att ödmjukt stå till svars för det man gjort och inte gjort.

Till sist, jag har förstått att du kämpar med sjukdom, hur fungerar det med ett intensivt vd-jobb?

– Jag har sedan ett antal år tillbaka Parkinsons sjukdom. Det var därför jag nyss tog ett piller, annars skulle jag sitta och skaka nu. Det är en livslång sjukdom som bara kan bli sämre, aldrig bättre. Det man gör är att man dämpar symptomen.

Hur upptäckte du den?

– Jag var halvvägs på väg in i väggen för tre år sen och då när jag låg hemma sjukskriven i ett par månader fick jag svårt att gå. Det gick bra att springa, men att gå på stan var ett elände. Det var som att någon höll en gummisnodd i ryggen. Till slut, efter tester i Stockholm, fick jag diagnosen Parkinsons. Jag har varit väldigt öppen med den. Det är enda sättet att hantera sån här skit på, tycker jag. Att berätta för omgivningen. Annars blir man konstig. Jag tycker att jag som ledare och chef ska berätta hur jag mår, annars kan jag ju inte förvänta mig att andra här ska göra det.

Hur känner du av sjukdomen i din vardag, till exempel under den timme vi suttit här?

– Väldigt lite. Jag kan känna i armar och nacke, att jag blir lite stel och framåt eftermiddagen får jag jobba lite för att få med mig vänster fot. Det är små grejer och bara fysiskt. Jag tycker det är viktigt att förmedla att om man får en sån här diagnos så ska man inte lägga av. Egentligen tvärtom. Jag är envis, orädd och nästan alltid glad av mig själv, så jag förstår att det är lättare för mig att säga så än för människor med andra egenskaper. Jag har inte förändrat något i mitt liv förutom att jag stoppar i mig en handfull piller varje dag. I övrigt jobbar jag 100-120 procent och mår bra av det. Jag har också gett mig faderullan på att träning är bra för att hantera sjukdomen så jag är på gym varannan dag och håller igång muskulatur, koordination och bålstyrka.

– Jag tänker bli 100 år så jag har inte råd att inte träna.

Åtvidabergs sparbank

Vad: Fristående sparbank.

Var: Torget i Åtvidaberg.

Omsättning: 58 miljoner kronor (2017). Affärsvolym: 6,4 miljarder.

Resultat: 14,1 miljoner (2017).

Antal anställda: 14.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Christer Kustvik

Ämnen du kan följa