Svar på Christina Nilssons insändare ”Språkförståelse i äldreomsorgen” den 4 april.
Du har så rätt i allt du skriver. Att bli ålderpensionär är en stor omställning för många. Man har arbetat ett helt liv och betalat sin skatt och att sen behöva omsorg är en ännu större omställning och inte något den enskilde har valt själv.
Tyvärr känner nog många kommuner igen sig i det du skriver. Man behöver anställa nyanlända för att bemanna platser, allrahelst inför sommarperioden men brukaren ska aldrig någonsin behöva utsätta sig för felbehandling eller att inte förstå personalen.
Här i Vimmerby hade vi nyss en motion om språkkrav men som förväntat fick den avslag. Vi tvivlar inte på att personalen gör så gott man kan men så länge man inte lär sig språket, ska man inte arbeta ensam inom omsorgen.
De incidentrapporter du nämnde från kommunalarbetaren har jag också läst och det är fruktansvärt att sånt har inträffat. Det ska aldrig, aldrig få förekomma och omsorgstagaren måste kunna känna sig trygg 24 timmar per dygn. Kvaliteten måste ibland gå före kvantiteten.
Träffade i veckan tre personer, oberoende av varandra som berömde omsorgen, maten var utmärkt, de bodde helt underbart, men det stora problemet var att de förstod inte vad personalen sa. Jag vet att det här är ett stort dilemma för många kommuner och vi har ingen lösning för tillfället men till att börja med så måste kommunen börja våga ställa krav att lära sig svenska. Kraven finns idag men efterföljs inte på grund av personalbrist. Behärskar man svenska språket tvivlar jag inte en sekund på att man är passande för sitt jobb.