– Från början var vi kontaktfamilj. Det började vi med redan -93. Då hade vi barn som bodde hos oss någon helg i månaden, för att avlasta föräldrarna, säger Karin.
Det var när parets äldsta son föddes som de tyckte att de hade tid och möjlighet att vara kontaktfamilj. Det fortsatte de med fram till 2004 när barnet de var kontaktfamilj åt just då behövde en familjehemsplacering på heltid.
– Det föll sig naturligt att vi skulle bli familjehem då, säger Mattias.
– Den största skillnaden med att vara familjehem mot att vara kontaktfamilj är att man får vardagen också. När man är kontaktfamilj åker man kanske iväg och gör roliga grejer, men nu får man hela paketet, säger Karin.
Genom åren har de haft 16 barn och tre vuxna boende hos sig. Fast inte samtidigt förstås.
– Vissa har vi bara haft en natt, andra har bott hos oss i flera år, säger Mattias.
Hela tiden, medan parets egna tre barn har växt upp, har de varit familjehem. Och även om det har uppstått svårigheter ibland, precis som det gör i alla familjer, tycker de att fördelarna hela tiden uppväger.
– Man får så otroligt mycket. Barnen som har bott här länge blir ju som syskon till våra barn, säger Mattias.
– Och våra barn har fått med sig så mycket, en acceptans mot andra människor, och det blir naturligt att även finnas där för andra. Vår yngste son är 23 år och han är kontaktperson. Dottern har läst till socialpedagog och hon kommer nog också bli familjehem så småningom, säger Karin.
Anledningarna till att barn blir placerade i familjehem kan vara väldigt olika. Det kan bero på att barnet inte är trygg i sin hemmiljö av någon anledning, det kan handla om en förälder som missbrukar, har drabbats av psykisk sjukdom eller har andra svårigheter. Det kan också bero på att barnet har problem och behöver byta miljö.
Ibland är det föräldern själv som sökt hjälp och ibland handlar det om ett barn som placeras mot förälderns vilja. Men målet är alltid att barnet ska tillbaka till sina biologiska föräldrar, om det är möjligt.
– Många tänker att man bara har hand om barnen, men man har ju också kontakt med barnens biologiska nätverk och det viktigaste där är att föräldrarna accepterar oss som familjehem, säger Karin.
– Om föräldrarna accepterar oss gör barnen det. Gör de inte det blir det svårare, säger Mattias.
Men de förklarar att det faktum att ett barn tvångsplaceras inte behöver innebära en dålig relation med barnets förälder.
– Vi har haft barn där vi har haft jättebra kontakt med föräldrarna även om de tyckte att det var fel att barnet skulle vara i familjehem.
Karin och Mattias berättar att de själva kommer från stora släkter, där de tyckt om att umgås tillsammans. Och med alla familjehemsbarn blir de som en storfamilj.
– När barnen var små hade vi nog mellan 10 och 17 personer på mat jämt. Är vi färre än fem beställer vi hämtmat för då känns det inte som att det är någon idé att laga mat, skojar Mattias.
Nu har deras egna barn flyttat ut, men huset är fortfarande fullt eftersom flera familjehemsbarn bor kvar. Och det är så Karin och Mattias vill ha det.
– Jag tror vi skulle ha svårt att inte göra någonting alls. Det största bekymret nu är, eftersom vi fortfarande har kontakt med de flesta, att hinna med så mycket som man vill, säger Mattias.
– Det roligaste är när man ser att barnen lyckas. Man blir så stolt.