Eines Lagerlöf är väl förberedd inför intervjun. På det avlånga konferensbordet i lägenheten på Midgård i Västervik ligger fotoalbum, pärmar med betyg och en mängd tidningsartiklar. Jag gissar att det finns än mer, men Eines vet att låta faktamängden vara lagom. Innan livsberättelsen tar vid går vi en runda i lägenheten. På väggarna hänger konst och några av tavlorna har Eines målat. En skildrar Nybroviken med Stockholms slott i bakgrunden och är daterad 1953.
– Ett tag tänkte jag att jag skulle bli konstnär, men så blev det inte, säger han.
Skrattet ligger nära, talet är rappt och blicken skarp. Eines rör sig ledigt och han leder vidare till ett angränsande rum. På en byrå står ett inramat fotografi som föreställer fyra unga män varav en är Björn Ulvaeus.
– Jag var lärare på flickskolan och under några morgonsamlingar uppträdde de under namnet West Bay Singers. Efter uppträdandet var det svårt att undervisa då flickorna hade svårt att koncentrera sig minns jag. De bara pratade om Björns vackra ögon.
Eines föddes år 1929, i en syskonskara om elva barn, och växte upp i Västervik under knappa förhållanden. När de sju åren i folkskolan var över, 1943, började han som springpojke, först på en järnhandel och sedan inom konfektion. Efter en kort tid till sjöss återvände han till Västervik och fick anställning som affärsmedhjälpare på Rundkvist bosättnings- och leksaksaffär. Hösten 1947, 18 år gammal, sökte Eines ett utbildningserbjudande som försäljare på NK i Stockholm.
– Men det blev inte långvarigt, bara några månader. Jag bodde på ett ungkarlshotell på Söder. Det var ett stökigt ställe och en kväll blev en man skjuten. Han dog inte, men det räckte för mig. Jag reste hem till trygga Västervik.
Väl hemma bestämde sig Eines för att börja på Gamleby folkhögskola. Ett lyckat val. Vid sidan av de obligatoriska ämnena tog han skepparexamen och motorskötarbevis. Det fanns även tid för nöje och ett revygäng bildades.
– Det var en härlig tid. Efter det fick jag och min studiekamrat Birger Antonsson anställning som båtmän vid Idö lotsplats.
Eines gick med i Westerviks kanotklubb år 1948, samma år som anställningen på Idö, och började tävla.
– Jag fick mycket träning eftersom jag paddlade mellan Idö och Västervik så ofta jag fick möjlighet. På sommaren var det Junior-SM i Trollhättan och vi, Arne Pettersson och jag, tävlade i K2. Vi tog hem guld i 500 meter och 5 000 meter.
Efter Idö blev det militärtjänst i Linköping och det var då Eines träffade sin blivande fru Sif. När värnplikten var över flyttade paret till Stockholm. Sif fick jobb som modist och Eines på delikatessfirman Arvid Nordqvist på Birger Jarlsgatan. Han gick en charkuterikurs och fick senare jobb på Konsum. Arbetet kändes dock inte tillfredställande. Efter en ovanligt besvärlig arbetsdag satt han och pratade med kollegan Holger Norén.
– Han satt med DN framför sig och sa: “Eines, har du aldrig önskat att bli något annat än det här?” Jag svarade att jag alltid önskat att bli lärare. Holger sa att han ville bli socionom.
I DN som Holger läste fanns en annons om lediga platser på Birkagårdens folkhögskola. De två bestämde sig där och då att söka. De fick stöd från sina sambor och utbildningen till vad som skulle bli Eines framtida yrke kunde påbörjas. Efter folkhögskolan följde studier på folkskoleseminariet i Stockholm och efter examen 1958 reste Eines till byn Teruajärvi som ligger i finnbygden och tillhörde Korpilombolo kommun, för att undervisa i tre terminer.
– Jag var nyfiken på Norrland. Den första skoldagen var inte helt lätt. Eleverna var blyga och ville inte prata. Men så sa en flicka att de inte var vana vid svenskan. De hade bara pratat finska hela sommaren. De flesta av deras mammor var nämligen från Finland. Många av de svenska kvinnorna flyttade söderut och männen åkte över gränsen för sina frierier.
Efter en termin kom Sif med upp till Norrland och även om det ibland var svårt med den nya kulturen trivdes de. Eines längtade dock hem till Västervik och 1960 gick flyttlasset.
– Mitt första jobb var i en sjundeklass som hade mycket dåligt rykte. Den ansågs vara den värsta klassen i Västervik. Jag blev varnad, men det gick bra. De hade humor vilket jag kunde använda till något positivt i undervisningen. Det är den bästa klass jag har haft. Det har varit regelbundna återträffar och nästa vecka ska de fira min 90-årsdag.
Sonen Michael föddes 1961. På den tiden var det inte vanligt att papporna var med vid födseln, men det var ont om personal och Eines fick bistå med lustgasen.
– Ett av mina lyckligaste ögonblick, mäktigt.
När Michael var i tonåren gick Sif och Eines skilda vägar och trots skilsmässa förblev de goda vänner.
Eines trivdes som lärare, men hade ambitioner och efter några år läste han vidare till yrkesvalslärare.
– Jag fick jättebra kontakter med näringslivet, men jag saknade den dagliga elevkontakten. Jag blev erbjuden att börja jobba med elever som hade det besvärligt i skolan och utbildade mig sedermera till speciallärare.
På den tiden hette det att eleven gick i obsklass och Eines berättar att det var ett krävande, men oerhört givande arbete.
– Det är många av mina elever som har kommit långt och blivit företagare och chefer. Det har varit roligt att följa deras väg.
Redan i början av sin yrkesbana hade Eines bestämt sig för att sluta med lärarjobbet vid 60. Han ville inte att eleverna skulle behöva ha någon gammal gubbe som lärare. Då tog ett lite friare liv vid med olika jobb som sångare för äldre bland annat. Han hade god erfarenhet från sitt tidigare engagemang i Västerviks nyårsrevy. Under åren har Eines varit engagerad i många föreningar och han var den som tog initiativet till Arsenalsgänget som reser till England för att se favoritlaget spela.
Eines hustru Carina, sedan 30 år tillbaka, har fyllt 60 år och är den som idag står för förvärvsarbetandet. På 90-talet drev de en blomsteraffär i Johannesdal tillsammans. Numera är det Eines som sköter det praktiska på hemmaplan som handling, matlagning och städning.
– Och i kväll blir det nog boule, som vi spelar flera gånger i veckan. Eller kanske en cykeltur, funderar den levnadsglade 90-åringen.
