22-åriga Hanna Hartvig från Hultsfred vet i allra högsta grad vad det innebär att leva med psykisk ohälsa. Problematiken började redan på högstadiet, som en följd av dålig självkänsla.

– Jag trodde allt skulle bli bättre om jag ändrade på hur jag såg ut, säger hon när vi slagit oss ner i familjens trädgård.

– Från ett hälsosamt liv, med mat ihop med en lagom dos motion, drevs jag vidare mot att leva ohälsosamt. Ju mer jag uppmuntrades av omgivningen, att jag lyckades gå ner i vikt och såg bra ut, desto mindre åt jag och tränade hårdare. Till slut svälte jag mig själv och fick aldrig nog av att träna.

Halvvägs in på gymnasiet klassades hon som "nästan anorektiker". Hjälp från närstående gjorde att hon aldrig blev aktuell för sjukhus och efter studenten flyttade hon till London och tog jobb som au pair.

– Men ångesten försvann inte och jag började utveckla bulimi istället. Det ledde till utmattning och jag tvingades åka hem för tidigt från London. Till slut kunde jag inte längre skjutsa barnen till skolan – eller ens gå ut med soporna.

Hon har svårt att sätta fingret på orsaken till ångesten, men landar ändå alltid i att hon aldrig är nöjd med någonting hon gör. Hon går med en konstant känsla av att inte räcka till, prestationskraven är skyhöga.

– Mitt i allt det där behövde ångesten få utlopp, så jag började skada mig själv. Det är svårt att beskriva, säger hon och tycks liksom tänka efter för att finna orden. Bästa sättet att försöka förklara det är nog ändå att jag ville få utlopp för kaoset. Det är lätt att skada sig själv, för då känner man något. Något annat än psykisk ångest.

Hanna bär ärr av sitt självskadebeteende både i själen och rent kroppsligt.

– Idag måste jag inte gå i långärmade tröjor. Jag skäms inte längre över ärren sedan de bleknat, utan de är en del av mig och mitt liv.

Hon trodde sig ha läkt och sökte in på dietistutbildningen. Ingen bra utbildning, visade det sig, för en som inte har en bra relation till mat. Så hon hoppade av, för nu hade orken försvunnit igen och koncentrationssvårigheterna återvänt. Hon blev sjukskriven på nytt, fick vård och antidepressiv medicin utskriven. Med den följden att hon började må bättre.

– Trodde jag. Jag började plugga till socionom i Göteborg, men ett halvår in i utbildningen har jag sjukskrivits igen och bor tillfälligt hemma i Hultsfred. Det är stor skillnad på att vara omgärdad av familjen när man inte mår bra.

Nu har hon äntligen fått en diagnos. Hanna lider av depression, utmattning och bulimi så hon står i kö till en ätstörningsklinik och längtar väldigt mycket efter sin tur.

– Det är inte klokt egentligen, att när man väl kommit dit att man inser och vågat erkänna för sig själv att man är sjuk är det jättelång väntetid på att få vård. Det finns en stor fara i att lämna människor som mår så dåligt att vänta så länge. Risken är att man tar sitt liv.

Så du har äntligen kommit dit att du inser att du är sjuk?

– Ja, jag har jobbat enormt mycket för att komma till den insikten. Och numera kan jag resonera sunt när jag känner mig skapligt pigg, men allt det sunda rämnar när jag mår dåligt. Jag vet egentligen det rätta valet, att jag exempelvis inte ska kräkas efter maten, men man gör inte det valet. Hjärnspökena tar överhand.

Hur tänker du kring att du lider av psykisk ohälsa?

– Det är inte klokt egentligen att psykisk ohälsa kan starta kring en så "liten" grej, som att man vill gå ner ett par kilo. Man tror att de som mår dåligt måste ha varit med om något hemskt. Ibland tänker jag att "jag som har en så fin familj, vänner och har lätt för mig i skolan" inte har rätt att få må dåligt. Men jag är beviset på att man kan må dåligt även om man har det bra.

För en månad sedan startade Hanna Hartvig podden "Vi lyfter" tillsammans med vännen och "maskrosbarnet" Marielle Jarlinius, som växt upp med en alkoholiserad mamma och en pappa som var drogmissbrukare.

– Psykisk ohälsa kan orsakas av så mycket. Mobbing, otrohet, övergrepp, en genomförd abort eller avsaknaden av vänner – alla olika infallsvinklar ska vi försöka lyfta.

Vad är ert syfte med podden?

– Att öka acceptansen och förståelsen för psykisk ohälsa. Huvudtanken är att nå ut till drabbade och förhoppningsvis kunna hjälpa dem att inse att de inte är ensamma.