Bokhelg
Sydkoreanska tv-serien "It's Okay to Not Be Okay" ger en ny bild av en hur en barnboksförfattare kan vara. Ko Mun-yeong som spelas av Seo Yea-ji är ingen snäll sagotant. Hon är en ung ondskefull isdrottning.
När en mamma önskar ta en bild på sin dotter tillsammans med författaren viskar Ko i barnets öra: "I alla mina sagor är alltid häxan den som är söt." I bokförlagets mötesrum har författaren Ko Mun-yeong en egen tron. Underskön sitter hon vid änden av bordet. Tyst, lyssnade, hotande. Hon har en air av kändisskap som får köpcentret att fyllas vid boksigneringen. Iklädd lackröda Pradaklackar travar hon in på psyksjukhuset.
Sveriges mest kända barnboksförfattare, Astrid Lindgren, har få likheter med Ko Mun-yeong. Astrid ses av många som en "sagotant", trots att hon var 38 år när hennes genombrottsbok Pippi Långstrump gavs ut 1945. I vetenskapliga artikeln "Astrid Lindgren – den motvilliga celebriteten" (2017) skriver Helene Ehriander, docent i litteraturvetenskap, att sagotanten var ett epitet som även den första svenska och första kvinnliga Nobelpristagaren i litteratur, Selma Lagerlöf, fick dras med. Andra epitet som förknippas med Astrid Lindgren är "Världens bästa Astrid" och "älskade barnboksförfattare".
Att Astrid Lindgren var och är älskad hänger förstås ihop med hennes författarskap, men även att hon styrde mediabilden av sig själv. I Helene Ehrianders intervjumaterial finns följande svar: "hon var en modig och tuff person som vågade säga vad hon tyckte.""Hon var en riktig tant, men ingen tråkig utan en tuff tant och rolig."
När bokförlaget i "It's Okay to Not Be Okay" vill byta bort de skrämmande illustrationerna till senaste boken kräver Ko Mun-yeong att de ska vara kvar. Här finns en likhet mellan Astrid och Ko – den benhårda integriteten.
Isdrottningen Kos motpol i serien är den vänliga psykvårdaren Gang-tae, spelad av Kim Soo-hyun. Han tar hand om sin vuxna autistiska bror (som skildras med trovärdighet och värme) och kan med en vänlig blick lugna vilken galning som helst. Men Gang-tae döljer ett inre mörker. Den tunga avsaknaden av en mors kärlek.
Invävda i Netflixseriens handling är Ko Mun-yeongs groteska sagohistorier. För den som vill gräva ned sig i berättelserna som ackompanjerar streamingserien finns böckerna på koreanska på riktigt!
Konstnären Jamsan har nästan fått stjärnstatus sedan han fick uppdraget att illustrera de fem böckerna ("The Boy Who Fed on Nightmares", "Zombie Kid", "The Cheerful Dog", "The Hand, the Monkfish" och "Finding the Real Face"). Han har över 47 500 följare på Instagram och hinner knappt med själv i framgångarna. Enligt The Korea Times var alla fem böckerna bland de 20 bäst säljande i augusti.
Pojken har skräckuppspärrade ögon i "The Boy Who Fed on Nightmares" och zombieungen håller om sin lemlästade mamma i "Zombie Kid". Sagorna är skrivna av manusförfattaren Jo Yong. Det är ohyggliga historier som påminner om Bröderna Grimms och HC Andersens rysliga ursprungsberättelser – inte förfinade och Disneyfierade, utan så som de var från början.
Bilderna är rysliga och vackra, men med undantag av "The Cheerful Dog" och "Finding the Real Face" är sagorna väl grymma. Försöker någon i serien tolka berättelsernas innebörd välvilligt fnyser Ko Mun-yeong.
Det slutar inte alltid gott i sagorna. Och det är gott så.
