Noveller
Marie Aubert
Får jag följa med dig hem
Övers. Cilla Naumann
Wahlström & Widstrand
De nio novellerna i "Får jag följa med dig hem" kretsar så gott som genomgående kring kärleks- och familjerelationer. De handlar om förhållanden som har tagit slut eller just börjat; äktenskap som har kraschat, romanser med någon som är gift på annat håll, ensamheten efter den andras uppbrott – och om längtan efter sex och närhet med en ny partner.
Det märks att boken är Marie Auberts debut. Öppningsnovellen "Bara göra det" är den minst lyckade och rätt och slätt banal. Den kvinnliga huvudpersonen upprätthåller ett bitvis våldsamt och flyktigt kärleksförhållande – något som ska uttrycka hennes sökande efter sitt sanna jag – och som hon senare som gift längtar tillbaka till. Så är även fallet i "Gammalt äktenskap". I den sistnämnda finns potential till en djupare psykologisk berättelse om kärlek och svartsjuka, och kanske också till en historia som kunnat nå bortom samlingens genomgående fokus på heterosexuella relationer – men berättelsen når aldrig dit. Aubert är en uppmärksam observatör av den mänskliga naturen, men i dessa två berättelser lyckas hon inte med novellgenrens svåra konst att fånga livets dramatik i triviala repliker och vardagssituationer.
Det är i skildringar av barn och föräldraskap som Marie Auberts berättarteknik imponerar som mest – den som hon renodlat till perfektion i kortromanen "Vuxna människor". Novellen "Förlåt, förlåt, förlåt" är den mest skakande, men det är "Carla" och "Storebror" som är samlingens höjdpunkter. Hur talar man med sitt barn om ett syskon som dött strax efter födseln? Vad händer om man under en adoptionsprocess inser att man hade velat ha ett annat barn i stället för det tilltänkta?
Aubert fångar barns utsatthet när de reduceras till en enkel variabel i de vuxnas ständiga jakt efter självförverkligande. Likaså fångar hon många av vuxenlivets svåraste dilemman. Hos Aubert är småbarnslivet både en dröm och en börda, något som får mig att tänka på vad Lena Andersson för snart tio år sedan skrev i sin uppmärksammade text "Liv eller småbarnsliv": "Allt de drömmer om förutsätter att de små barnen är någon annanstans." Få författare skildrar dilemmat så bra som Aubert, och Cilla Naumann har ännu en gång lyhört överfört hennes lågmälda berättarstil till svenska.
