Roman
Patrik Lundberg
Fjärilsvägen
Albert Bonniers förlag
Att ta sig in i den här tunna romanen tog ett tag. Den bulldoftande småstadsidyllen fångade mig inte. Förutom bilden av morfadern som barn, cyklande till skolan i träskor och utan sadel. Den fick mig att tänka på Harry Martinsons träskor som gräver sår i fötterna och ser till att man inte för ett enda steg kan glömma bort att man är fattig.
Men sedan vällde doften av sprit in i idyllen. Lukten från hembränningsmaskinen och vinet som jäser i källaren. Det blev tydligt att den långa och välkammade inledningen behövdes som kontrast för det som skulle komma.
"Fjärilsvägen" är inspirerad av boken "Vem dödade min far" av den franske författaren Édouard Louis. Men där Louis pekar på flera olika franska makthavare och ställer dem till svars så skildrar Patrik Lundberg snarare allmänt det svenska folkhemmets och socialdemokratins borttynande. På baksidan av boken står det kort: "Det här är berättelsen om Ingrid Birgitta Lundberg." Jag skulle vilja tillägga att det är en sons berättelse om en mor. Det är berättelsen om ett nygift par på Fjärilsvägen i Sölvesborg som adopterar två barn, Patrik och Paula. Men det är också berättelsen om sonen som vill bli journalist och författare. Sonen som vill plugga men som inte vågar ta studielån: "För att jobba som reporter, och för att kunna skriva i skolan, behövde jag fixa pengar till en bärbar dator. Tjena. Men på julafton kom Paula hem med en laptop till mig. Hon som hade valt bort högre studier […] la nu sina slantar på mig, sin storebror som drömde om att skriva. Du och Paula, ni var loket på den klassresa jag hade inlett."
Språket är rakt och enkelt. Klassresenären Patrik Lundberg skonar ingen och inte heller sig själv. Modern hamnar efter den första makens otrohet i ett nytt äktenskap. Ett förgörande sådant. Lundberg skriver att samtidigt som metoo drog in över landet "satt du i din rullstol, ensam med din hund och din förövare". Maken försöker isolera henne – också från barnen.
Det är lätt att förväxla litterär kvalitet med medlidande, men det är inte medlidande jag känner när jag läser "Fjärilsvägen"; det är frändskap. Och när de båda barnen sitter vid moderns dödsbädd (hennes man vill inte närvara, den skitstöveln) och spelar "Can't help falling in love" med Elvis Presley, så märker jag att jag sjunger med, tyst och gråtande.
