Ebba Årsjö sitter hemma på balkongen i Norrköping och kan blicka tillbaka på vad alpinåkaren kallar en "makalös säsong".
Två guld och ett brons i Paralympics i Peking, två VM-guld och nu mottagare av Victoriapriset som delas ut på kronprinsessan Victorias födelsedag den 14 juli, i Borgholm.
– Jag blev jättehedrad när de ringde. Jag kollade upp listan (med vinnare) på Wikipedia. Jag vet inte om du har sett listan? Den är ganska massiv, säger hon till TT.
Visst är det skapliga namn som har fått priset tidigare. Ingemar Stenmark var först ut 1979 och bland de senaste årens pristagare märks Armand Duplantis, Sarah Sjöström, och fjolårets Nils van der Poel.
"Förstår det knappt"
Men aldrig tidigare har en paraidrottare belönats. Årsjö prisas dessutom efter ett idrottsår där Sverige hade stora framgångar på både sommar- och vinter-OS.
– Jag sade flera gånger till han som ringde att; "va, vad säger du?". Bara för några år sedan satt jag och var "ingen" och ville inte ha det här benet, och nu får jag det här för att jag har det här benet. Det är ganska häftigt när man tänker så, säger Årsjö.
Hon fortsätter:
– Jag tror också att det är väldigt bra att en paralympier får det här priset, så man får sprida parasporten lite.
Årsjö har tidigare berättat att hon hemlighöll sin funktionsvariation i 18 år. Hon har en muskelnedsättning i höger ben som är en bieffekt av syndromet som hon föddes med, Klippel-Trenaunays syndrom.
– Nu tittar jag ner på benet och ler. Visst, det gör ont och jag har problem men benet är det jag identifierar mig med. Det är anledningen till inkomst, mål och massa nya vänner. Det låter klyschigt kanske, men det var det sämsta och nu är det det bästa med mig, säger hon.
"Ingen Justin Bieber"
Efter sin succéartade säsong märker hon av att hon har blivit ett större namn.
– Men jag är ingen jäkla Justin Bieber eller så. Nyligen gjorde jag "Fångarna på fortet" vilket var skitkul. Jag har aldrig sett så många kändisar i hela mitt liv. Månaden efter Paralympics var det folk som såg en på Ica och kände igen ansiktet, säger hon och fortsätter:
– Det är nice – jag är ganska extrovert om man säger så. Sen är det många som har egna funktionsnedsättningar som vill prata och då känner man att man kanske påverkar och det är kul.