Det var full fart på semesterracet förra veckan.
Det var fullt ös i Gnagaredalen förra veckan i samband med Semesterracet. Allvin, du var uppe och kikade lite. Intryck?
– Det stämmer. I år var jag inte där på jobbets vägnar då jag hade semester. Det var lite annorlunda faktiskt att gå omkring och kika utan att jaga vinklar till artiklar och leta "intervjuoffer". I vanlig ordning tog jag ändå en munk, bland annat. Den smakade ljuvligt. Jag slogs av publiktillströmningen när jag tittade mig omkring. Jag vet inte, men min känsla var att det var extra mycket åskådare på plats. Det var rejält med folk som följde tävlingen och förarna. Och som alltid är det en stor happening att vara där och se allt engagemang som finns.
Torbjörn, en fråga till kommer direkt. Som den fotbollsfantast du är misstänker jag att EM varit en stor del av ditt liv den senaste månaden. Vad säger du om 2024 års upplaga av turneringen?
– I början var jag lite soft och inte sådär hajpad som man brukar vara vid ett stort mästerskap. Vet inte riktigt varför, men troligtvis berodde det på att Sverige saknades. Det var alla fall en delförklaring. Ju längre mästerskapet fortskred, desto mer ökade mitt intresse. Frågan var bara vilket lag jag skulle hålla på? Den frågan var en ständig följetong och min familj var något irriterade över att jag skiftade favoritlag, nästan från dag till dag. Holland (förlåt, Nederländerna ska det vara) ligger ändå alltid nära mitt hjärta, av någon anledning. Kanske att det har att göra med forna storspelare som Ruud Gullit, Van Basten, Dennis Bergkamp och alla andra, jag vet inte. Till slut landade det i att jag höll mest på Spanien, som nästan legat lägst på min lista tidigare. Nu var det ett helt annat Spanien vi fick se. Ett Spanien som kombinerade sitt sedvanliga bollhållande (possession) med en helt annan fart i djupled. Allt det där tråkiga var som bortblåst. För sanningen är ju den, att länder som Italien, Portugal, England och en rad andra hade anammat den där fotbollen som präglat Spanien i så många år tidigare. För att tala i klarspråk, den fotbollen är så jäkla tråkig och enerverande att se på. Det var stundtals som att se två lag vilja spela 0–0 i handboll. Jag hade lika gärna kunnat sätta mig i ett hörn i soffan och tugga tuggummi, scrolla på mobilen och lite frånvarande pilla mig mellan tårna.
Jag sällar mig till den stora skaran som tycker att Spanien var värdiga vinnare. Som alltid bländades man av vissa spelare som stack ut. Det är lätt att lyfta de spanska sensationerna Lamine Yamal och Nico Williams, men min stora favorit från start var landsmannen Rodri. Helt rätt att han också valdes till turneringens bäste spelare. Parhästen på defensivt mittfält, Fabian Ruiz, var nästan lika bra. Sen är jag som alltid svag för Toni Kroos och Marcelo Brozovic, även de sittande mittfältare.
Fråga till er båda. Det är inte alltför många dagar och veckor kvar till Vimmerby Hockey återsamlas efter uppehållet. Har ni börjat få någon hockeyfeber?
Lidesjö: – För att var helt ärlig; nej. Det är som vanligt i sportens värld, när något tar slut tar något annat vid. Det var inte direkt så att det var svårt att grotta ned sig i annat efter uppflyttningen, exempelvis var fotbollssäsongen igång för fullt och det finns alltid en massa sport att både titta på och skriva om. Dessutom vet ni vad början av en hockeysäsong innebär... Slutet på sommaren. Jag är inte mentalt redo att släppa taget om den än, och behöva välkomna det osympatiska höstrusket. Det får vänta ett tag till. Men jag är ganska säker på att temperaturen kommer stiga rejält när vi närmar oss första träningsmatchen. Vad är det egentligen för VH vi kommer få se? Vilken typ av hockey vill "Piva" stå för med detta nederlagstippade gäng? Vilka kommer få speltid i en stentuff konkurrenssituation? Kommer någon av VH-ikonerna få stå åt sidan när nivån på hockey nu är ett hack upp? Det är många frågor som ska besvaras – om några månader kan vi checka av några av boxarna. Och då får VH-äventyret i Hockeyallsvenskan rädda oss från att tappa livsglädjen vid mörkrets ankomst. Vinterhalvåret i Sverige kan knäcka även den starkaste av individer.
Allvin: – Ja, nej, kanske. Jag är något ambivalent i den frågan som ni märker. Jag kan inte direkt påstå att jag tänker hockey, hockey, hockey fem timmar om dygnet nu – mitt i högsommaren. Ändå är tankarna om Vimmerby Hockey, Allsvenskan och allt spännande som väntar nästan ständigt närvarande, på något sätt. Det är klart att det blir mycket snack om laget, hur det ska gå i den där serien som man (i alla fall jag) trodde var ouppnåelig. Något som aldrig skulle inträffa. Frågorna och diskussionerna är många. Håller truppen måttet? Det måste väl in några så kallade spetsvärvningar? Vilken fördel har VH att så många spelare är kvar från den befintliga truppen och att flera har Vimmerby som sin moderklubb? Hur kommer klubben klara sig ekonomiskt?
Det är också så här. Jag har fortfarande nästan inte ens landat i att Vimmerby Hockey tog klivet upp. Det känns som att det skedde för bara någon vecka sedan. Nästa säsong har känts väldigt avlägsen. Så är det verkligen inte. Allt drar ju faktiskt igång snart, men det vore fel att säga att jag drabbats av hockeyfeber redan nu.
Vimmerby Hockey har avancerat till Hockeyallsvenskan. Om några veckor återsamlas laget efter uppehållet.
Lidesjö. Du har i princip utlovat seriesegrar för båda Vimmerby IF:s representationslag. Står du fast vid det eller börjar du vackla i din profetia?
– Bara lugn. Det är VIF:s år i år. Som min skarpa spåkula sa till mig i vintras kände jag att det var något på gång. Fredrik Falkevall kom in med en trygghet och ambitionsnivå som jag kände skulle passa detta relativt unga, talangfulla och formbara herrlaget som handen i handsken. Så har det också blivit. Även om det fortfarande ska väldigt mycket till för att till slut stå där som segrare lever fortfarande hoppet i allra högsta grad. Ingen av de bärande spelarna har aviserat att de ska lämna, så hela grundstommen lär finnas kvar även till hösten, och utvecklingspotential finns fortfarande. Det är flera spelare som inte nått höjderna vi vet de har. Topp tre i tabellen tycker jag allt vi kan begära, minst.
Gällande damerna, som jag de facto redan utlovat serieseger för, börjar det kanske knaka lite i fogarna. Okej, de har ett strålande utgångsläge med ett antal poäng ned till tvåan i tabellen och har väl varit det bästa laget i serien. Den där offensiven har också stundtals varit hänsynslös mot motståndet. Men som ni kanske läst i vår tidning i dagarna är det flera spelare som ska lämna Vimmerby socken för studier på annan ort, däribland den duktige och resoluta mittbacken Molly Levin. Hon har dock aviserat att hon ska vara med i resterande matcher trots en flytt västerut i landet, till Per Gessles hemtrakter. Men man vet aldrig vad som kan sätta käppar i hjulet med så stora geografiska avstånd. Annars har ju Nathalie Johansson gjort sin sista match på obestämt tid då hon och förre lokalfotbollstränaren Daniel Ohlsson väntar barn. Grattis säger vi till er för det, men inte lika stort grattis till VIF som får klara sig utan en av sina bästa spelare. Och DET mina vänner är ett tomrum som inte kommer kunna fyllas, även om Frida Pöder lär fortsätta leverera så det räcker och blir över för ett helt lag där i anfallet. Hon har redan gjort 16 mål den här säsongen, alltså finns det kvar välbehövlig spetskvalitet. Så vad fasen, jag står bakom min dom. Det finns tillräckligt med kompetens i den där truppen för att fixa det till slut, även om det inte blir enkelt. Jag upprepar: Seriesegern är klar. Boka festlokal. Det kommer dansas segerdans i ett regn av champagne och gult och svart konfetti på Arena Ceos i höst, var så säkra.
Båt på väg över Öresund med Helsingborg i förgrunden och Helsingörskusten i bakgrunden. Helsingborg är kanske Sveriges finaste stad, om ni frågar våra reportrar.
Ni båda är tillbaka på jobbet efter några veckors semester. Hittade ni på något roligt?
Allvin: – Absolut. Problemet är bara att de där fyra veckorna bara svischade förbi, snabbt som attan. Inledde första semesterdagen i Oskarshamn. På stranden Havsslätt, med en bok, med strålande sol, i en solstol och solskyddsfaktor 50. De hade byggt ut bryggan ännu mer och självklart tog jag ett dopp. O´lala, vad skönt det ska bli, trodde jag. Verkligheten var en helt annan. Vad i h-vete, det var svinkallt! Några byggjobbare sa att det var nio (!) grader i vattnet. Tack för att ni sa det innan jag hoppade i, eller inte. Därför kändes de där mäktiga 16 graderna i havet i Helsingör veckan efter som rena rama bastuvärmen. När vi spatserade på torget stötte vi för övrigt på en leende Maria Montazami, bara en sån sak. Och Helsingborg, vad säger vi. Himmelriket på jorden? Nja, det är att ta i, men vilket stad. Såklart passade vi också på att se Landskrona BoIS när de mötte Örgryte. Vilken match det blev, 4–3 till serieledarna i Superettan. Läste i Helsingborgs Dagblad innan matchen att Landskrona var topp-tio i hela Europa när det kom till passningsskicklighet. Jag förstår varför. Herregud vad de imponerade!
I övrigt då? Jo, vi har hunnit med besök i Stockholm, Växjö, Jönköping och Västerås. En del sport har det också blivit. Mycket golf, padel, cykling, men också discgolf och tennis har stått på menyn. Det var länge sen. Hade glömt bort hur svårt tennis faktiskt kan vara ibland.
Lidesjö: – Likt kollega Allvin gled jag också runt "På gator röda och blå", alltså i Sveriges finaste stad – Helsingborg. Vi fastställer det helt enkelt. Där blev det en vistelse på Bayside Festival, i goda vänners lag, där jag bland annat fick se hiphop-gruppen Maskinen göra comeback efter nio års frånvaro. Otrolig nostalgitripp tillbaka till festerna under gymnasieåren, och självklart satt texterna kvar i ryggmärgen. Gammal kärlek rostar aldrig. Det var en rejäl holmgång, ur flera aspekter, men det var värt de fysiska och mentala effekterna som medföljer två dagars rejält "festivalande". Men jag kan för mitt liv inte begripa hur man mäktade med fyra dagar på en camping när Bråvalla var i ropet för x antal år sedan, två somrar i rad dessutom. Det är bara konstatera att åldern tar ut sin rätt, även på oss 26-åringar.
Jag hade för övrigt inte direkt tur med vädret under mina blott två veckors jobbfrånvaro, men då var det tur att EM-fotbollen rullade på samtidigt, så man med gott samvete kunde glo på det på kvällarna. Skönt att det bästa och mest progressiva laget vann – en seger för fotbollen. Anglofilerna får kämpa på, hem ska den inte på ett tag till.
Luke Combs är en av de starkaste lysande stjärnorna på Country-himlen.
Annars har det varit en semester i den amerikanska Countrymusikens tecken. Jag vet inte varför, men jag har fått en otrolig fäbless för genren under dessa veckor. Det finns så mycket guld där ut så det är banne mej inte klokt. Luke Combs, Chris Stapleton, Megan Moroney, Morgan Wallen och Lainey Wilson är bara några exempel på artister vars ljumma stämmor förgyllt tillvaron medan de gråa molnen förpestat sommartillvaron. Veckans låttips blir "Two Dozen Roses" - Shenandoah feat. Luke Combs. In och lyssna bara – ni kommer inte ångra er. Total mysfaktor.