Jonna Sundling, Kalla, Ebba Andersson och Frida Karlsson var inte i närheten att försvara guldet från Seefeld för två år sedan. Kvartetten var inte ens i närheten av medalj.
Något dygn tidigare hade Kalla, 33, satt varumärket "Det bästa svenska stafettlaget i ett mästerskap" på gänget. En marknadsföring som klingade falskt när det väl gällde.
– Det står jag fast vid, att det här är det starkaste laget, säger Kalla i den mixade zonen.
Men nacken slokar och Kalla möter ingens blick när hon pliktskyldigt svarar på frågorna.
För första gången sedan i Sapporo 2007 har Sverige missat en VM-medalj på damsidan – och hon som så många gånger bidragit stort till lagframgångar har misslyckats i vad som kan ha varit hennes sista mästerskap.
– Oj, det har jag inte ens haft i perspektiv, svarar Kalla på frågan om det var hennes sista VM-stafett.
– Just nu har jag bara försökt göra så bra som möjligt i dag. Och det gick ju verkligen inte.
"Kändes otroligt jobbigt"
Charlotte Kallas genomklappning på den andra sträckan berodde sannolikt till stor del på ett totalmisslyckande i den svenska vallaboden. Det är dock inte mycket till tröst för någon som är van att kamma hem mästerskapsmedaljer av ädel valör.
TT: Kan du försöka beskriva den här dagen?
– Den var tung. Jag har varit väldigt peppad. Det kändes otroligt jobbigt att det inte svarade. Det kändes som om det inte svarade någon gång.
TT: När kände du att "det här går inte"?
– Ganska omgående. Det kändes aldrig som att jag fick ut det jag lade ner i stavarna.
Att få en åkare som Kalla att rakt ut skylla på vallarna går helt enkelt inte. Mellan raderna går det att utläsa desto mer.
– Det är så himla svårt ... jag vet inte vad jag ska säga. Min känsla är att det inte svarade något i stakningen och att jag inte får fast det uppför. Vi kunde ha varit med och utmanat och så skiter det sig så tidigt.
– Men det är inte rimligt att formen försvinner så där. Jag fajtas, men jag kunde inte ha gett mer i dag och jag vet inte vad jag hade kunnat göra annorlunda.
TT: Vallachefen Petter Myhlback tar på sig helt att det var en stor vallamiss. Håller du med?
– Ja, det kändes aldrig som att jag fick ut det jag lade ned i stavarna. Det kändes frustrerande att det fina glid som Jonna (Sundling) hade inte hade smittat av sig på mina skidor. Jag vet inte vad de hade gjort men det var ingen god känsla, säger Kalla.
Problem direkt
Jonna Sundling inledde starkt på förstasträckan, drog i täten, men i uppförsbacken med dryga kilometern kvar släppte hon. Där blev det påtagligt att hon hade för svagt fäste.
– Längdskidor är en materialsport och funkar inte grejerna så kan man inte fajtas om pallplatserna. Jag kände mig väldigt pigg, men det tar alldeles för mycket energi. När man inte får fäste, då tar man sig inte framåt, säger Sundling.
Sundling stumnade mer och mer och växlade till Kalla som sexa, 12,5 sekunder från täten.
Sedan kom Kallas svåra stund. Redan efter en och en halv sträcka var möjligheten att försvara guldet från 2019 som bortblåst. Kallas genomklappning innebar också att chansen till medalj var så gott som obefintlig.
Omöjlig uppgift
Upp till kvartetten Tyskland, USA, Schweiz och Finland – som halvvägs gjorde upp om bronset – hade Ebba Andersson dryga minuten.
Det var förstås på tok för mycket. Andersson tappade 21 sekunder till ledande norskan Therese Johaug, men tog placeringar och skickade ut Frida Karlsson som sjua.
– Det är ganska tydligt att varken Jonna eller Charlotte fick förutsättningarna för att visa vad de går för, säger Andersson om sitt omöjliga utgångsläge.
Guldet gick till Norge efter att Johaug bäddat för junioren Helene Marie Fossesholm på den sista sträckan. Medan Tiril Udnes Weng, Heidi Weng, Johaug och Fossesholm fick fira ännu en norsk stafettseger kunde det ryska laget glädjas åt silvret.
I en spurtduell slog Krista Pärmäkoski amerikanskan Jessie Diggins och såg till att Finland fick bronset.
Frida Karlsson tog in det favorittippade svenska laget till sjätte plats, två minuter bakom Norge.