Johan Brännströms debutroman "Feber" är mycket svår att lägga ifrån sig, konstaterar Björn G Stenberg.
Favoriten Anders Roslund har fått mängder av priser för sina spänningsromaner, ensam eller tillsammans med Stefan Thunberg och framförallt med första parkompisen Börge Hellström, numera sorgligt hädangången. Han fortsätter dock med deras gemensamma huvudfigurer Ewert Grens och Piet Hoffman även i denna tredje bok på egen hand. I ”Sovsågott” är kommissarie Grens på väg att bli utbränd, men arbetsnarkoman som han är tar han sig an ett grovt brott som ”frilansare”. Ett kallt fall med en fyraårig flicka som blivit bortrövad ska läggas till handlingarna med begravning i tom kista, men så får han upp ett spår. Ledtrådarna gör att hans överordnade helt slår ifrån sig och han måste trots löfte om motsatsen kalla in motvillige infiltratören Hoffman än en gång.
Lösningen tar dem in i det allra mörkaste, till en pedofilring med internationell spridning. Darknet (numera en allt vanligare ingrediens i intrigerna) leder dem vidare in i den allt vidrigare verksamheten. Det är ibland mer än man orkar ta in, Roslund skriver i efterordet att det mesta hämtats från verkligheten. Det är svårt att förstå att det finns människor som ägnar sig åt detta. Roslund skriver som vanligt elegant och så infernaliskt skickligt att man bara måste läsa vidare. Denna berättelse kostade mig direkt en natts sömn.
Det gjorde nästan även Uppsalaförfattaren Johan Brännströms debut ”Feber”, mycket svår att lägga ifrån sig. Också han använder Darknet – detta inverterade internet – som motor. Tolvåriga Vanja försvinner från sitt hem och hennes mamma, journalisten Mikaela Sköld, söker förtvivlat och får till slut hjälp av polisen att lokalisera ”The Red Room”, ett ställe på nätet där man har auktion på hur barn ska torteras. Vidrigt på alla sätt, fruktansvärt, också här med research gjord på verkligheten. Brännström balanserar det med föräldrakärleken och sympatiska poliser. Och att han är skicklig i språket och själva berättandet som undviker schablonerna. Ser redan fram mot nästa bok!
Mattias Edvardsson gjorde succé med boken ”En helt vanlig familj”, som nu följs upp med ”Goda grannar”, där de närmaste visar sig vara de allra farligaste...
Mattias Edvardsson fortsätter efter succén ”En helt vanlig familj” med ”Goda grannar” att visa hur de närmaste är de allra farligaste. Micke och Bianca flyttar med sina två barn till ett fridfullt villakvarter, med som det verkar trevliga grannar. Men vartefter börjar det bli krypande obehagligt och de dras in i ett obehagligt spel. Edvardsson låter tre aktörer berätta i första person i olika kapitel, ett här mycket lyckat koncept. Micke, före detta fotomodellen Jacqueline och hennes lite störde son Fabian får berätta den sorgliga men mycket välberättade historien.
Han har en bit kvar till genrens nestor Jan Mårtensons antal, men Björn Hellberg ligger i han också. ”Narrspegel” är hans trettiosjätte skönlitterära bok. Det är också den tjugofemte boken med kommissarie Sten Wall sedan starten 1981. Hellberg skriver ett slags trivsamma böcker utan alltför mycket utstuderat våld, något som kan vara skönt som omväxling.
Anne Holt är en pålitlig leverantör av kvalitet, så också i nya "Operation Fosterland".
Kriminalhistorier är förstås inget svenskt privilegium. Inte minst Norge har ett antal högst läsvärda. En pålitlig leverantör av kvalitet är Anne Holt med många böcker bakom sig. I nya ”Operation Fosterland” liksom i förra ”En grav för två” är det den neddekade och tidigare spelmissbrukaren Selma Falck i huvudrollen. Det är spännande och med ett mycket tydligt budskap om samtiden. Kanske en aning för tydligt, Falck griper inte riktigt tag på samma sätt som till exempel hennes tidigare huvudfigurer Hanne Wilhelmsen och Inger Johanne Vik. Men det är randanmärkningar. Få kan som Holt ta ett så samtidigt personligt inkännande och vitt begrepp i sina sinnrikt konstruerade historier. Och ”Operation Fosterland” är en varning om hur tunn demokratin kan vara.
Både danske Jens Henrik Jensen och skotske Peter May har genom sina senare succéer fått tidigare böcker översatta. I båda fallen gäller att de inte har riktigt samma höga nivå som de internationella genombrotten. Men fullt läsvärda och välskrivna hur som helst.
I Jensens ”Kolmannen” – en tegelsten på nästan sexhundra sidor – står Nina Portland i fokus igen. Det är en fortsättning på ”Yxskeppet” och har samma habila och stadiga deckargrund i sina förvecklingar och våldskapital. Peter May fokuserar vidare på Frankrike där vällevnadsmannen och rättsmedicinska experten Enzo Mcleod löser brott och träffar häftiga kvinnor. Nu dessutom själv diagnosticerad med en dödlig sjukdom.
