Jag möts också av ett smittande leende. Tanken på att han nyligen haft en hjärtinfarkt känns avlägsen. Den har heller inte hållit honom borta från bordtennisen.
Jag vet inte vad jag hade väntat mig egentligen. Kanske en stillasittande, något lågmäld Inge Gustafsson? Jag har inte så mycket referensramar att förhålla mig till när det gäller hjärtinfarkter, men jag vet förstås hur allvarligt det är och vilka följder det kan få för de som drabbas.
Men trots att Inge minst sagt haft sina törnar här i livet den senaste tiden, är han precis som vanligt när vi träffas.
– Det gick ju bra. Jag fick inte så stora skador på hjärtat efter infarkten. Läkarna sa att jag hade stor nytta av att jag hade så bra kondition.
"Svårt att andas"
Smällen kom den 18 februari, samma dag som hans brorsa Anders fyllde 60 år.
– Han mådde bra på morgonen. Vi skulle ha gäster och lite fest på kvällen. Men så blev det inte, säger Inges fru Anki. Och jag har ju sagt till honom i flera år att han måste lugna ner sig, så att han inte får en hjärtattack.
Så här beskriver Södra Vi IF:s ledarikon förloppet:
– Jag fick svårt att andas när jag skulle gå ut och slänga skräp. Sedan blev jag yr. Då ringde Anki efter ambulans. På vägen ner till sjukhuset i Västervik tog de EKG. Efter ett tag mådde jag ganska bra. På natten blev det värre och dagen efter tvingades jag till en ballongsprängning av hjärtat på sjukhuset i Kalmar.
Inge Gustafsson har återhämtat sig snabbt och jodå, han är i farten igen. Han tränar, men inte i riktigt samma utsträckning som tidigare. Ännu, kanske vi ska tillägga.
– Det känns som att all kondition försvunnit. Men jag tar steg för steg och det känns allt bättre.
Är du inte rädd då?
– Nej, faktiskt inte.
Framför allt är det cyklingen han brinner för allra mest just nu. Men det kan lika gärna vara fotboll, löpning, skidåkning eller bordtennis. Mycket kretsar kring idrott för 62-åringen.
– Allt..., säger Inge med ett skratt och sneglar på hustrun Anki en bit bort.
– Det är ju så. Utan henne hade jag aldrig kunnat hålla på med så mycket sport som jag alltid har gjort. Jag tränade tre-fyra gånger i veckan samtidigt som vi hade fyra barn.
Inge har under många år kombinerat en egen aktiv karriär, med en ledarroll inom pingisen i SVIF.
– Jag har alltid brunnit så hårt för det. Jag kom med när grabben Tommy var elva år. Sedan har det bara rullat på. Till slut blir det för mycket. Jag har insett det.
Det har ofta hänt att du inte är närvarande. Att du har tankarna någon annanstans, flikar Anki in.
– Ja, så är det, säger Inge och tittar upp i taket. Bordtennisen upptar mycket av min tid och mina tankar. Det är inte bara träningar med ungdomarna ett par gånger i veckan, utan även styrelsearbete både i klubben och med Smålands och så är jag tävlingsledare och mycket annat också.
– Nu har jag sagt att jag kliver åt sidan efter den här säsongen. Tyvärr har det nästan blivit som en belastning, istället för att det ger mig energi och lust. Ja, förutom när man tränar ungdomarna då. Det är roligt. Och dumt nog så tror man mitt i alltihop att man är oumbärlig. Så är det inte. Det märkte jag efter hjärtattacken. Saker och ting löser sig ändå.
Spräckt tre hjälmar
"Hörva-släktet" är känt i trakten, inte minst för att så många i familjen Gustafsson är duktiga inom konditionsidrotter.
– Det får vi syskon tacka mamma och pappa för. De ställde alltid upp. Pappa kokade till och med egen skidvalla till oss barn tillsammans med Sten och Kurt Lindblad.
Bara en dryg månad innan hjärtattacken gick Inges far Stig bort. Det var en tuff tid.
Och utöver detta så har Inge kraschat både med cykel, rullskidor och skidor ett antal gånger.
– De tre senaste åren har jag spräckt tre hjälmar. En vecka före cykelvasan bröt jag nyckelbenet. Jag for över styret. Och tre dagar innan jag fick hjärtinfarkten slog jag i rejält på skidor och skadade mig i armbågen. Och så slog jag i axeln när jag ramlade i en trappa och så fick jag ryggskott för ett tag sedan...
Är allt bara otur, eller?
– Haha, jag anser det i alla fall, säger han med ett snett leende.
Viktigast av allt är förstås att han har återhämtat sig så bra efter hjärtattacken.
– Jag känner att jag är på rätt väg, säger han och får en kram av frugan och livskamraten Anki.