Janne Andersson, 55, står inför sitt livs största äventyr i fotbollens tjänst. ”Jag vet var vi ska, men det är en konstig, nästan märklig, känsla", säger han.

Vi träffas på förbundets kansli i Solna – ett inlägg från nationalarenan Friends – dagarna före den första samlingen inför sommarens VM-äventyr i Ryssland. Förbundskapten Janne Andersson har gjort media från morgon till kväll under några dagar ett par veckor tidigare, men öppnar upp ett par timmar för sina gamla husorgan (Hallandsposten och Norrköpings Tidningar) mitt i de absolut sista förberedelserna för tre läger och två genrep.

Han har köpt sallad till mötet.

– Det är två olika – en vegetarisk och en kyckling. Ni var ju lite sena hit så jag har redan valt och käkat, säger Janne och häller upp kaffe i sin vita mugg med ett porträtt av Sheldon Coopers och hans karaktäristiska ”Bazinga” från den amerikanska tv-serien The Bing Bang Theory.

Vi känner igen den från tiden på Östgötaporten.

Det har druckits många liter kaffe ur den genom åren.

– Jag fick den av dottern i julklapp. Hon tyckte visst det finns några liknande drag mellan oss. Det gör kanske det, säger Janne och ler.

Sverige och Janne Andersson möter Sydkorea i VM-premiären i Niznij Novgorod på måndag eftermiddag. Det är alltså hit han lyckades, mot alla odds, föra landslaget under sina två första år. Miraklet på San Siro i Milano, där Sverige slog ut mäktiga Italien, säkrade en ny VM-biljett.

Det var tolv år sedan sist.

– Vi var på väg hem från dottern och hennes familj i Skåne för några veckor sedan och lyssnade på Radiosporten. De skulle ha en VM-special lite senare den veckan och körde delar av Christian Olssons referat i slutet av matchen mot Italien. Min fru vände sig mot mig och frågade ”fattar du att det är det här du håller på med?”, berättar Janne.

Gör du det?

– När jag är på kansliet, träffar spelarna, håller i träningen eller ger presskonferenser är det mitt jobb. Det är inget annorlunda i sig, men ibland när jag cyklar eller går till jobbet kan det komma över mig att jag faktiskt är förbundskapten och vi ska spela VM. Det är en speciell känsla. Jag har landat i att vi ska dit.

Trodde du, på allvar, att ni skulle lyckas?

– Jag brukar inte gå och tro eller drömma så mycket. Jag är bättre på att jobba, menar Janne.

– Jag visste, när jag tillträdde, att det skulle bli tufft. Flera rutinerade spelare slutade efter EM-slutspelet i Frankrike så förväntningarna var rätt låga, men när jag träffat spelarna och känt deras omedelbara gensvar så kände jag att det fanns en chans.

Vad ska vi tro, eller snarare hoppas på, i Ryssland?

– Vi vill gå vidare från gruppen. Vi börjar mot Sydkorea.

Ditt bästa VM-minne?

– Sommaren 1994 och VM-bronset var riktigt bra på alla vis, men det största och skarpaste minnet är Ralf Edströms volley mot Västtyskland i VM 1974. Det är så många saker runt det målet. Edströms vänster, hans klassiska målgest, en lätt tårögd ”Åby” Ericson på bänken och så kommentatorn Bengt Grives ”vad är klockan?” Jag var en fotbollsgalen 12-åring på den tiden.

– Jag försökte göra många Ralf Edström den sommaren.

Janne Andersson har under åren i blågul tjänst lyckats skapa ett klubblag i landslaget.

– Jag tog med mig det tänket in i det här jobbet, säger han.

Han fick ordning på sin stil och sin känsla under åren i Norrköping.

– Jag hade tappat lite av min identitet under åren i Halmstad och Örgryte. Jag skulle ta ansvar för precis allt där. Det blev rörigt. Det funkade inte. Jag har, precis som åren i IFK Norrköping, skickliga och duktiga medarbetare runt omkring mig i landslaget. Jag behöver inte bekymra mig eller ha koll på allt. Mina kollegor gör det.

Ledarteamet har jobbat målmedvetet mot VM från den stora framgången i höstas.

– Vi har försökt hålla det enkelt och tydligt med samma ansvar, struktur och anda som vi började med för två år sedan. Vi vill förfina alla de detaljerna. Vi har använt och använder tiden fram till VM med just det.

Det blir ett och annat skämt eller spratt på vägen.

Som när hans assisterande Peter Wettergren väcktes på sin 50-årsdag av säkerhetspersonal på hotellet i VM-basen Gelendzjik tidigare i år.

– Han hade fått presenter mest hela dagen från alla håll så vi skojade lite med honom. Han hade gått och lagt sig, när personalen bad honom komma med ner till receptionen för att reda ut hans pass- och visumproblem. De hade skickat upp säkerhetsvakter för att hämta honom. Peter såg en smula skakig ut först, men när hela vårt gäng klev fram i samma ögonblick han stod där i receptionen så förstod han direkt...

Med framgången har lokalkändisen från Halmstad och Norrköping blivit rikskändis. Vi har sett honom i de stora pratshowerna, i nyhetssoffor och i hemma-hos.

– Jag höll medvetet en lägre profil det första året. Jag ville inte sitta i en massa intervjuer innan jag hade åstadkommit något. Jag har släppt lite mer på det under senare tid.

Läser du om dig själv?

– Jag följer media för att ha koll på spelare, men går aldrig in och läser en krönika eller olika tyckanden. Det här jobbet går att sköta och göra på många sätt. Jag gör det på mitt sätt. Alla får tycka, men jag kan inte styra det eller springa omkring och rätta mig efter det, säger han.

Det tycks mycket.

Intresset är ännu större.

– Det har varit nästan overkligt mycket på vägen fram till VM, säger Janne Andersson innan han plötsligt stannar upp i tanken och tar oss tillbaka till den magiska guldhösten 2015.

– Ulrika köpte alla möjliga tidningar hon kunde de där dagarna i och runt SM-guldet, men när de legat olästa på köksbänken i nästan två veckor stoppade jag ner allt i en låda, som det står SM-guld på. Den står där hemma på vinden i Lidingö.

Vi gjorde en specialbilaga och döpte om tidningen dagen till ära.

– Ja, jag hade missat det helt och fick reda på det senare.

...ligger guld-DVD:n i samma låda?

– Ja, men den såg vi faktiskt tillsammans under julen det året.

Medaljen?

– Den ligger också där tillsammans med flera andra utmärkelser. Det är inte så att jag inte uppskattar allt, men jag är dålig på att vara nostalgisk. Jag har liksom inte tid att hänga kvar i det gamla. Mitt mantra, som jag ofta återkommer till, med då var då och nu är nu gäller alltid. Jag lever som jag lär.

– Jag vet inte heller om allt skulle passa hemma. Ulrika, som är intresserad av design, hittar ingen plats. Jag tror, jag är inte säker, men glasbollen jag fick för årets tränare 2004 kan stå i vitrinskåpet. Det är mer att den funkar framme än något annat, säger Janne och skrattar.

Hamnar en VM-medalj i samma låda?

Janne Andersson låter svaret bli en smula hängande.

– Det är möjligt den får ligga framme då.